Jag genomförde en skrivuppgift i skolan med mina 1:or för några veckor sedan. Övningen låg placerad i en klämvecka mittemellan två större arbeten och jag utnyttjade tillfället att lära känna mina elever lite bättre, genom att låta dem få skriva ett arbete om sina förebilder. Jag blev ganska tagen av antalet elever som faktiskt saknade någon förebild. Vissa visade ett nästintill chockartat tillstånd över uppgiften, men jag stod på mig och påpekade vilken inverkan en förebild har på ens eget identitetsskapande. Om de inte hade någon förebild rådde jag dem att aktivt söka och de skulle finna! De som inte hade någon förebild bad jag istället skriva om egenskaper som de själva skulle vilja ha, utveckla vidare eller som de anser att en bra människa bör besitta.
Faktum är att delar av klassens reaktion och svårigheter att hitta förebilder är ett ytligt problem som bottnar i något betydligt djupare. Bob Rotella, en av USA:s främsta idrottspsykologer har nämnt det, likaså Nikes grundare Phil Knight som talar om dilemmat i sina memoarer Shoe Dog. Många av dagens unga har bättre förutsättningar än någon tidigare generation, men är inställda på en pessimistisk grundväxel. Många tycks utgå från att världen inte är en positiv upplevelse och det finns en pessimism som jag tror hämmar och i värsta fall dödar kreativitet.
Ett av mina viktigaste uppdrag som lärare, coach, medmänniska, ja kalla det vad du vill, är att ingjuta en optimism som inte är amerikaniserad i form av att man ska jaga den amerikanska drömmen - att alla kan lyckas med vad man vill - eller en idé om att allt blir bra med positivt tänkande. Jag tror att positivt tänkande tenderar att fungera som konstgjord andning. "Vakna varje morgon och le", var ett seriöst vetenskapligt tips som jag såg i en presentation och det gav mig nästan nackspärr till följd av graden västerlandsmotivation i den livsfilosofin. Det känns rätt ytligt och forcerat!
Att vara optimistisk handlar istället snarare om ett självförtroende, det behöver inte vara superstort, i sina egna förmågor som man vet finns men som måste tas till vara på och förädlas. Det är ett mer processinriktat tänkande och det handlar inte om att "bli vad du vill", utan att åstadkomma förändring och tro på förändring som något fullt möjligt samt därigenom uppleva en form av ro.
Att tänka optimistiskt är att tro att såväl det lilla som det stora jag gör startar hjul och de hjulen kan ta mig till platser jag själv inte trodde fanns. Det är små saker som i slutändan sätter världen i spinn. Under inläsningsperioden inför min C-uppsats i historia läste jag en inspirerande berättelse idag om portierer på Pullman Co. som 1937 signerade det första kollektivavtalet för svarta i USA. Det var på många sätt en skitgöra för tågportiererna och deras vardag bestod ofta i att serva vit över- och medelklass, något de gjorde utan minsta misstyckande grimasch. Ofta fick de mottaga förödmjukelserna med ett leende istället, då det inte var jättesvårt att få sparken. Men i sina samhällen var de högt ansedda, då de fick resa i jobbet och det skapade lokal social makt. Deras barn fick ofta bra skolgång med goda förkunskaper. Varför? Jo, för portiererna reste runt i hela landet och tågresenärerna lämnade ofta kvar tidningar på tågen. Dessa läste de, tog med sig hem, men de lämnade också av dem till människor som höll sig runtom stationerna där tågen stannade. På så vis kunde afro-amerikanska tidningar och deras åsikter spridas genom hela USA. Vad är det stora i detta? Jo, de bidrog till folkbildning som så småningom ledde till jämställdhet för afro-amerikaner. Hade detta varit möjligt om portiererna inte haft en optimism, men också en solidaritet gentemot sina medmänniskor i sin ambivalenta tillvaro av såväl förödmjukelser som status?
För mig är det här en utmärkt berättelse om hur optimism förändrade världen. Det gick inte på en dag, men från dag ett började processen och ingen kan påstå att Pullman Companys personal inte var en viktig del av denna.
Optimism och kreativitet är bristvaror idag och när ungdomar inte har förebilder tror jag att identitetsskapandet blir svårt och kanske gör det oss till och med mer isolerade. Jag tror att solidaritet skapas genom tro på förändring och en slags Power in numbers-filosofi; en tro på att delad kunskap och glädje lyfter oss.
Riskerna finns att man i brist på förebilder börjar idolisera dokusåpekändisar för att de är "sköna", vilket egentligen är ett helt omöjligt bidrag till ett självförverkligande. För att kunna skapa idoler behöver man först ha ett vokabulär och en idé om vad man tycker är viktiga karaktärsdrag.
Vi vill gärna tro att världen är värre än någonsin, men man kan nog konstatera att den aldrig varit värre än någonsin. Mycket i världen "är" och det allmänna tillståndet är inte det mest intressanta tycker jag. Vad som är intressant är lösningarna som vi kan presentera. Lösningar kräver optimism - en tro på förändring och potentialen i den egna och gemensamma viljan, ansvaret och agerandet. Det är våra ungdomar som skall genomföra detta, bygga företagen som anställer våra barn, laga maten vi äter och förändra orättvisorna som ständigt kommer vara närvarande, om än i olika format. Vem vill lägga ett sådant ansvar i händerna på en person som inte tror på förbättring och förändring? Vem vill lägga ett sådant ansvar till personer som inte vågar tänka utanför lådan, eftersom de tidigt lärt sig att lådan är fast och oföränderlig?
Identitetsskapande pedagogik behövs i all verksamhet med unga människor. Hjälp till att leta förebilder, försök vara en förebild, försöka få ungdomar att ta aktiva val gällande vad som är viktigt för just dem. Att våga vara optimister, tro på förändring och dessutom därigenom själva bidra till förändringen, precis som de afro-amerikanska portiererna på the Pullman Company.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar