Talanalys

Efter stundande jullov kommer mina elever att påbörja ett arbete med talanalys. Det har gjort att många tal lyssnats igenom och analyserats för att förbereda ett bra material inför denna delkurs.

När jag tänker på tal är Olof Palme alltid det första namn som dyker upp i membranet. Det finns faktiskt inte någon svensk talare som Palme och det blir extra tydligt när man sätter sig in i och djupdyker ned i hans retorik och framföranden. För att ställa det i relation till något använde jag Reinfeldts Öppna era hjärtan-tal och det tog inte många rader innan man med goda grunder kunde fastslå att det är två tal med ljusårs precision mellan dem, trots att de egentligen behandlar samma ämnen .

Det är frihet och längtan efter frihet som är det viktigaste för att stå upp mot den som förtrycker, det är friheten att få stå på egna ben och fatta sina egna beslut som har gjort Sverige till ett fantastiskt samhälle, den idéen borde omfatta alla och utsträckas till alla delar av världen...

Reinfeldts tal blir i vissa avseenden ganska patetiskt och med det yttranden vill jag inte förta Reinfeldts hans retoriska förmågot, i dagens standarder anser jag att han är en duktig talare, utan snarare på de facto att kontexten och tanken med talet gör det starkt politiskt, på bekostnad av att faktiskt skapa ett genuint ethos och patos i sitt tal som når bortanför den borgerliga röstlängden.
Detta, i kombination med en språklig regression i jämförelse med Palmes radioanförande till utlandssvenskar 1965 är de stora besvikelserna. Mitt lilla blockcitat visar Reinfeldts ideologiska linje och den balanserar förstås på ytligheternas yttersta gräns. På banaliteternas dansgolv dansar friheten berusad med lättjan. Ni får ursäkta mitt språk, men jag är minst sagt mätt på frihetsknarkande liberaler världen över som brukar, förlåt, missbrukar (!) ordet i de mest opassande sammanhangen. De jämställer exempelvis friheten med välmöjligheter och det är två skilda begrepp. Nog om det.

Begreppet frihet har nästan hegemoniserats genom en långvarig borgerlig diskurs, som startades på 1970-talet när skattesystemet och välfärdssamhället kritiserades starkt av de europeiska borgarna med Margaret Thatcher i spetsen. Ord som "Bidragsfuskare" gjorde att man skulle uppfatta det som något fult att inte kunna arbeta och i denna ideologi utvecklades idéen om att kollektivet skall stå tillbaka för att ge utrymme åt det rakt motsatta konceptet om att själv är bästa dräng. Frihet betecknas oftast med ytliga förtecken och det är missbrukande av ordet.

Det är inte ovanligt att högerpolitiker försöker förvrida historien, bortföklara vänsterns reformer eller ibland ta åt sig äran av dessa. I Reinfeldts exempel drar han slutsatser som har ytterst lite med frihet att göra, utan snarare ansvar och gemenskap. Det handlade inte alls om frihet, snarare var det arbetare och kapital som tillsammans gjorde uppoffringar för att bygga det Sverige som blev en fanbärare för demokratin.
Reinfeldts utlåtande är därför på många sätt en diskreditering av vår historia och våra mor- och farföräldrar att påstå att ransoneringen skedde av frihet. Att risker för "felbombningar" innebar total nedsläckning på kvällen. Detta gjordes inte av frihet. Att de byggde upp ett land genom att fatta egna beslut handlade inte om frihet, utan om ansvar som yttrade sig genom en vilja och en möjlighet att göra det bättre för alla, inte sko sig själv.
Reinfeldt använder sig av en amerikansk frihetsretorik som stärks genom historiska felslut.
Denna retorik är ytlig, ändock effektiv i ett samhälle, där ordet frihet har en enorm laddning, trots att det saknar betydelse för många invånare. Människan tycks tendera att vilja ha sin "sanning" uppackad och färdigarbetad åt oss och därför kan värdeord bli ett effektivt vapen för politiker i kampen om nya röster.

De [Nysvenskar] vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. [...] Den framtid vi kan skönja kommer att föra med sig mycket av påfrestningar och svårigheter, när vi svenskar skall anpassa oss till en förändrad verklighet, Men skall vi kunna överleva måste vi lära oss att leva tillsammans med andra.

Palmes tal har en annorlunda ingång. Talet är inte explicit politiskt, men där finns flera tydliga spår av en socialdemokratisk anda genom i stort sett hela texten och som bygger på att stärka kollektivets gemensamma ansvar och plikt snarare än individens okränkbara frihet. Palme använder sig av såväl ethos-, logos- och patosargument och gör detta genom hela texten, med besjälningar, metaforer och anaforer som de vanligaste stilfigurerna. Den implicita socialdemokratiska agendan blir inte minst tydligt i slutet av texten som går att läsa ovan.
Dessa tal blir så diametralt olika på grund av sina kontexter och avsändarnas retoriska talanger. Vi vet att Palmes kontext var något annorluna. Det var ett explosivt samhälle, där många fantastiska retoriker utvecklade sin talekonst. Dagens retoriker ägnar mer tid åt performans och jobbar mer, på bekostnad av återhämtning och rekreation. Jag tror att det är därför som talen inte får samma djup, samtidigt som själva orden ofta blir gryniga och tråkiga.
När man sitter med ett Palme-tal i handen behövs en ordlista och många stilfigurer ligger dolda, vilket gör att de märks först efter flera genomläsningar. Det är två tal med ett universum emellan dem. Reinfeldts tal blev hyllat som brandtal, men en enkel analys kan bekräfta att det snarare var kontext, omständigheter och mediala möjligheter som satte talet i en position för hyllningar. Talet i sig är inte speciellt imponerande. Det är trivialt på många sätt, även om just tanken bakom "öppna era hjärtan" är viktig.

Palmes tal har gått lite under radarn bland allmänheten, men det är ett många gånger bättre tal, oavsett vilken politisk färg du bekänner. Palmes tal blir mer träffande och precist på så vis att han inte gör politik av det och att han därför håller sig till en sanning vid tillfällen där Reinfeldt försökte ta pluspoäng genom att ändra historiebilden. Palme psykologiserar snarare över det svenska lynnet och lägger in små ledtrådar till sin politiska agenda. Talets beröringspunkter gör det briljant och tidlöst, inte de politiska intentionerna och det blir därmed lika aktuellt idag som för 45 år sedan. Samtidigt är talet universellt eftersom han talar till människans, inte bara svenskens, inre brister och dessa känns nästan biologiska. Vi kan ju se att världen kryllar av människor som stöter bort det som skiljer och Trump vann ett val bland annat genom löften att göra en konkret mur av den än så länge tankebundna barriärer mellan igenkännandet och främliggörandet.  Jag avslutar med ett av ina favoritcitat från Palmes anförande.

Utlänning-invandrare, det är alltså inget entydigt ord. Det täcker 100 000-tals enskilda människoöden med bjärt skiftande bakgrund och förutsättningar. Några - dess bättre få - i behov av vårt medlidande, men alla är i behov av vår förståelse.