När ghettot övergav hiphopen

Jag skrev min C-uppsats om hur orten och Olof Palme framställdes inom svensk raplyrik. Det var ett givande arbete som tog mig ned i hiphopens källarvåning, där det var mörkt me allt som ofta ganska varmt, eftersom rappare är mästare på att hitta positivism och betydelse i prostitutionens, drogerna och övriga kriminalitetens svärta.

Antalet timmar som spenderats med hiphopmusiken är många. Från det att jag var 11 till 18 vågade jag inte erkänna att Beatles, Jimmy Ruffin, Håkan Hellström och många fler åsamkade liknande känslor inom mig, men det satt i åldern och identitetssökandet. Att inte förneka, men vägra erkänna vissa sidor offentligt stärkte i alla fall den yttre bilden av mig själv. Nu för tiden kan jag utan problem erkänna hur såväl hip-hop som rock fyller mina spellistor. Hiphopen är däremot en genre som jag är ytterst selektiv till följd av senaste års degraderingar i alla dess olika former. Kanyes utspel, Jay-Z:s riiiiktigt trötta produktioner, Mos Defs flykt till den afrikanska kontinenten och slutliga desertering från världens scener.

När man fördjupar sig inom lyriken ser man tydliga förändringar genom olika årtionden och en av dessa rör hur man talar om ghettot. Det ordet var ganska populärt under 70-, 80- och 90-talet, men har sedan början av 2000 kommit att ersättas allt mer med "the hood" och det är en diskursivt intressant förändring av hiphopspråket och innebörder. Masta Aces H.O.O.D är en riktigt fin produktion som jag misstänker tar in mycket av problematiken i det gamla begreppet "ghetto". Problemet med ghettot var att det ganska snabbt blev förknippat med enbart den svärta som nämnts i inledningen och hood nyanserade debatten en aning. Det förringar inte vad som finns där, men det begränsar inte hemorten till att enbart innefatta problem och Reaganomics efterdyningar. En liknande förändring kan man se inom den svenska hiphopen, där "orten" fick en liknande betydelse.

Så språklig förändring är väldigt spännande att undersöka, framför allt i en så lyriskt närvarande och markbunden musik som hiphopen. Hiphopens ständiga kamp mot äkthet och att tillhöra den verkliga skaran som levt det hårda livet, samtidigt som ortfolket måste känna igen sig i skildringarna som återges. Om allt är svart, förlorar berättelsen autenticitet och detta är livsviktigt för musiken. Ghettot var för ensidigt helt enkelt.