Tidens tempo och attityd

Förra helgen beskådades nyhetsmorgon samtidigt som frukost imundigades. Det, ja alltså nyhetsmorgon, handlade om tulpaner, mat, brustna hjärtan och träning. Ganska talande egentligen för den tid vi är med och skapar, eftersom det tar upp stora delar av den bredd alla vardagens kval ställer oss inför.

Träningsepisoden fick igång mina tankar, men inte just då utan långt senare efter en promenad runt Växjösjön, då jag ställde mig och skar champinjoner. Hjärnan svävade ohämmat vidare till Jamie Oliver som har ett program där han lagar mat med 15 minuter på klockan, med resultatet att kocken i ett avsnitt struntade i att skära champinjonerna speciellt noga till följd av just tidspressen.

Det lite morbida i denna kråksång är att vi hela tiden tycks anpassa oss till mindre och mindre tid och då menar jag verkligen anpassa oss. Vi tävlar hela tiden mot varandra, men dessutom mot klockan och det känns onekligen inte speciellt sunt. Det är ju ett abstrakt fenomen och en kamp som människan omöjligtvis kan "vinna", hur gärna man än blottar sin mångsidighet, effektivitet och förmåga genom sociala medier.
Man kan nog inget annat än undra vilka effekter som all tidspress har och kommer att ha på oss i framtiden. Utifrån mig själv är jag en stark motståndade till att vara en slav under klockan. Inte på så vis att jag är rädd för att vara effektiv. Tvärtom har detta sällan något alls med effektivitet att göra, utan snarare spretighet och krama ut varenda liten droppe av energi som finns i kroppen. Om en källa töms kan det ta lång tid att få tillbaka dess elixir och det kanske är det vad som händer när man blir utbränd eller kärleken tar slut.

Jag tror att det kanske är dags att börja möblera om i det svenska och västerländska systemet gällande ekonomi och pengar. Pengar som den enda faktiska värdekällan har väl hegemoniserats och varje år handlar varje anställd människas viktigaste samtal om att motivera varför just hon skall tjäna mer nästkommande år, samt hur mycket som tycks vara rimligt.
Kanske skulle man kunna hitta en belåtenhet med sin nuvrande lön och istället ges möjlighet att "köpa sig fri" från tid. Varför inte hamna i en situation där man inte längre kräver mer pengar, utan mer fritid istället? Jag tjänar lika mycket som förra året, men jobbar mindre. Kanske öppnar det upp för nya anstälningar?
För mig är detta inte alls en främmande tanke vars ekonomiska konsekvenser jag begrundat ytterst ytligt, men som på ett individuellt plan känns lite lockande redan idag, men som om åtta år när man kanske har småbarn, säkerligen kan göra stor skillnad för familjelivet.