Resan mot södern är avklarad. Med knäna upptryckta under hakan i en Toyota Auris och Peter Lemarc mixat med Kent samt Timbuktu i lurarna reste jag längs med biltäta landsvägar för att slutligen checka in på Storgatan i Växjö.
I bilen hörde jag en gammal proggarlåt, författad under det ljuva 70-talet. I refrängen sjöng de några välvalda ord, men det var endast ett som fastnade i min hjärna. Solidaritet. De sjöng något, något, solidaritet, något och jag kunde inte sluta tänka på dess innebörd och konstaterade hur länge sedan det var jag hörde någon prata om eller ens nämna ordet solidaritet. Därefter kunde jag inte sluta tänka på huruvida det var ett substantiv eller ej, men efter att ha konstaterat att så måste vara fallet i kombination med noterandet att detta var en yrkesskada som jag inte fann speciellt charmerande, halkade jag återigen in på hur det kom sig att solidaritet försvunnit så ur vårt kollektiva ordförråd
Efter en googling hittade jag att solidaritet, till skillnad från dronten, gredelin eller yuppienallen, inte var helt utdött eftersom det finns spår av ordet på internet. Där kunde man få en definition som beskrev hur man kollektivt tar ansvar och visar intresse för något.
Vi värnar nog förvisso fortfarande om varandra, men solidariteten har skalats av och ersatts genom diskursen empati som istället riktar sig till samt avser individen. Solidaritet är helt enkelt inte längre modernt och spelar inte i harmoni med samhällets rådande visioner om frihet och indivdualismens värdegrund.
Så tar man livet av ett ord och det blir givetvis lite intressant att ställa i relation till hur svårt människor tycker det är att exempelvis börja säga chokladboll istället för det degraderande forntidsuttrycket negerboll som i övrigt tycks vara den ultimata frihetsberövningen för vissa personer. "Får man inte längre ens styra över sitt eget språk?" Solidaritet satt däremot fastetsat i manchestersoffan, det haschluktande hippieskägget och i Eriksbergs lyftkranar. När Ulf Neidemar-LP:n slutade spelas hade ett ord gått i graven tillsammans med ett samhällsbygge och en livsstil. Ordet i sig passade inte in i den nya tiden och idag har till och med rödskägg övergett det.
torsdag 29 december 2016
lördag 24 december 2016
Julaftonsafton
Vilken härlig jul det blev! Det är lätt att börja beklaga sig över de yttre faktorerna såsom vilket väder. Om fokus skulle ligga på det lämnade julen en del övrigt att önska, men faktum är att jag inte ägnat vädret en enda tanke idag. Vid en promenad med Frank tänkte jag och yttrade att vädret var lite höstaktigt, nästan vår, men det var snarare ett konstaterande än någon beklagan.
Min plan att försöka ta tillbaka julen fungerade ganska bra. Julklapparna kunde jag knappt drömma om och de lär ger mig mycket glädje. Väldigt mycket inredning blev det, men precis så ville jag ju ha det. Dessutom hade jag några kronor på kontot och köpte hem lite nya träningskläder på mellandagsrean. Dessutom har jag köpt lammkött från en kollega på jobbet, vilket knyter ihop säcken på ett intrigant sätt med tanke på att jag igår meddelade att mat, inredning och träning utgör en viktig del av min intressesfär. "TRIPLA (!!!!)" och en slags treenighet är uppfylld.
Nu, 22.14 börjar tröttheten komma över mig och det ska bli skönt att få sova lite inför morgondagens kalkonmiddag som faktiskt är lika mycket tradition som själva julbordet i min familj.
Tack för idag go' vänner och God Jul allihopa!
Min plan att försöka ta tillbaka julen fungerade ganska bra. Julklapparna kunde jag knappt drömma om och de lär ger mig mycket glädje. Väldigt mycket inredning blev det, men precis så ville jag ju ha det. Dessutom hade jag några kronor på kontot och köpte hem lite nya träningskläder på mellandagsrean. Dessutom har jag köpt lammkött från en kollega på jobbet, vilket knyter ihop säcken på ett intrigant sätt med tanke på att jag igår meddelade att mat, inredning och träning utgör en viktig del av min intressesfär. "TRIPLA (!!!!)" och en slags treenighet är uppfylld.
Nu, 22.14 börjar tröttheten komma över mig och det ska bli skönt att få sova lite inför morgondagens kalkonmiddag som faktiskt är lika mycket tradition som själva julbordet i min familj.
Tack för idag go' vänner och God Jul allihopa!
Juldagsmorgon och eftermiddag
Idag gör jag ett tappert försök att liveblogga, med det lilla undantaget att den publiceras i efterhand. Nu är klockan 11.35 och innan publicering lär klockan i alla fall bli runt 20.
Natten har varit stormig som sjutton och regnet fick vi på köpet i år. Huruvida det var vädret eller förväntningarna som höll mig vaken inatt skall jag låta vara osagt, men det sistnämnda känns mer realistiskt. Av någon anledning trivs jag i oväder, så länge som det är varmt och mysigt där man är. Distansen och möjligheten till denna är imperativ för ovädrets känslogenerering.
Imorse låg ett paket på mitt golv, trots att det vanligtvis är julstrumpan som gäller på morgonen. I paketet låg pläden som jag talade om igår vackert inslagen och ilagd i en Klippanpåse. Därefter åt jag en ganska liten frukost bestående av lite sill, julskinka, yoghurt och juice samtidigt som nattens NBA-resultat beskådades. Lakers fick återigen se sig besegrade och det grämer mig lite. Inte på samma sätt som förra året, då man konstant gick runt och var uppgiven, utan på ett mer eggande sätt, eftersom vi alltid är där och tävlar. Det är sällan mer än 8 poäng som skiljer lagen. Nu förtjänar Lakers lite vinster också! Jag kommer inte bli förvånad om det kanske ligger en trade och väntar runt hörnet, men det får vi se. Den unga ryggraden är stark, men jag undrar om det verkligen är en contenderframtid. Att komplettera med en superstjärna tror jag kan ta laget till nästa steg, men kanske är det fel tid att göra någon förändring just nu. Jag tycker i alla fall att de är roliga att se på och gillar deras geist.
Nu bryter jag morgonbloggen och senare kommer den spännande fortsättningen...
17.40 och gårdagens mål att maten skall förtäras med andakt är hittills uppfyllt. Jag gjorde ett taktiskt val att välja bort det röda köttet till förmån för fisk och i efterhand inser jag styrkan i detta beslut. Magen är stabil, tröttheten är inte på något sätt onaturlig och måendet är gott.
Lax, löjrom och käftstjärtsröran fick utgöra stommen på varenda tallrik. Rommen var så len att den nästan ramlade ned genom halsen och fisk är man inte bortskämd med, så visst är det viktigt att passa på när det bjuds.
Nu sitter jag och lyssnar på en av de sista omgångarna julmusik. Det är dock konstigt att jag för första gången i mitt liv inte blivit mätt på dessa sånger med bjällror och klämkäckhet. Min julspellista består mestadels av Samuel Ljungblahd och Ole Børuds fantastiskt funkiga, men framför allt souliga julmusik som släpptes för några år sedan. Dessutom fyller jag den med mina gamla storbandsfavoriter såsom Dean Martin, Nat King Cole och givetvis kungen av dem alla: Frank Sinatra! Där passar sig till och med låtar som inte har direkt anknytning till jul, vilket säger lite om "ordförandens" röst!
Julen tar en lite spännande vändning i år, eftersom min mormor har gått bort och traditionen därmed blivit annorlunda. Förr var vi först hos farmor för att därefter åka hem till Nordkroken och fira med mormor. I år är mormor tyvärr inte med och bror min samt svägerska har åkt för att natta lillpojken. Kvar sitter jag, mamma och pappa men det finns paket kvar under granen, så ännu är det med spänning som jag väntar på nästa inlägg...
Natten har varit stormig som sjutton och regnet fick vi på köpet i år. Huruvida det var vädret eller förväntningarna som höll mig vaken inatt skall jag låta vara osagt, men det sistnämnda känns mer realistiskt. Av någon anledning trivs jag i oväder, så länge som det är varmt och mysigt där man är. Distansen och möjligheten till denna är imperativ för ovädrets känslogenerering.
Imorse låg ett paket på mitt golv, trots att det vanligtvis är julstrumpan som gäller på morgonen. I paketet låg pläden som jag talade om igår vackert inslagen och ilagd i en Klippanpåse. Därefter åt jag en ganska liten frukost bestående av lite sill, julskinka, yoghurt och juice samtidigt som nattens NBA-resultat beskådades. Lakers fick återigen se sig besegrade och det grämer mig lite. Inte på samma sätt som förra året, då man konstant gick runt och var uppgiven, utan på ett mer eggande sätt, eftersom vi alltid är där och tävlar. Det är sällan mer än 8 poäng som skiljer lagen. Nu förtjänar Lakers lite vinster också! Jag kommer inte bli förvånad om det kanske ligger en trade och väntar runt hörnet, men det får vi se. Den unga ryggraden är stark, men jag undrar om det verkligen är en contenderframtid. Att komplettera med en superstjärna tror jag kan ta laget till nästa steg, men kanske är det fel tid att göra någon förändring just nu. Jag tycker i alla fall att de är roliga att se på och gillar deras geist.
Nu bryter jag morgonbloggen och senare kommer den spännande fortsättningen...
17.40 och gårdagens mål att maten skall förtäras med andakt är hittills uppfyllt. Jag gjorde ett taktiskt val att välja bort det röda köttet till förmån för fisk och i efterhand inser jag styrkan i detta beslut. Magen är stabil, tröttheten är inte på något sätt onaturlig och måendet är gott.
Lax, löjrom och käftstjärtsröran fick utgöra stommen på varenda tallrik. Rommen var så len att den nästan ramlade ned genom halsen och fisk är man inte bortskämd med, så visst är det viktigt att passa på när det bjuds.
Nu sitter jag och lyssnar på en av de sista omgångarna julmusik. Det är dock konstigt att jag för första gången i mitt liv inte blivit mätt på dessa sånger med bjällror och klämkäckhet. Min julspellista består mestadels av Samuel Ljungblahd och Ole Børuds fantastiskt funkiga, men framför allt souliga julmusik som släpptes för några år sedan. Dessutom fyller jag den med mina gamla storbandsfavoriter såsom Dean Martin, Nat King Cole och givetvis kungen av dem alla: Frank Sinatra! Där passar sig till och med låtar som inte har direkt anknytning till jul, vilket säger lite om "ordförandens" röst!
Julen tar en lite spännande vändning i år, eftersom min mormor har gått bort och traditionen därmed blivit annorlunda. Förr var vi först hos farmor för att därefter åka hem till Nordkroken och fira med mormor. I år är mormor tyvärr inte med och bror min samt svägerska har åkt för att natta lillpojken. Kvar sitter jag, mamma och pappa men det finns paket kvar under granen, så ännu är det med spänning som jag väntar på nästa inlägg...
fredag 23 december 2016
God jul allihopa!
Imorgon är det jul för 27:de gången i mitt liv och för första gången på många år har konsumtionsslentrianen brutits itu, vilket är glädjande. Det fanns en era, då julen var full av förväntan, spänning, glädje och gemenskap, men ju fler år som samlades desto mer försvann spänningen och förväntningarna. Jag hade mig själv att skylla eftersom paketen inte längre skulle vara många bara de var platta. Detta förtog julens charm på många vis.
Mina julklappsinköp hoppas jag skall skänka mycket glädje och nytta med för den delen. Det har varit svårt i de fall där inget önskats (förstås!), men jag har försökt göra något bra av situationen och tänkt utanför boxen, men insikten om att min box kanske är snävare än den som skall mottaga paketen gör mig lite nervös.
För första gången någonsin är jag inte längre yngsta barnet och min första jul som farbror är knappt ett dygn borta. Jag har inte gillat småbarn speciellt jättemycket tidigare - de är otydliga emellanåt och därför svåra att förstå - men den här lille pojken är intressant. Innan natten börjar skall jag slå in de sista paketen och sedan är julen varmt välkommen, där många av de käraste skall närvara om än inte alla dessvärre.
Julbordet bör väl nämnas också? Det är väl trots allt tidens mest centrala företeelse? Det är kring detta som umgänget frodas och interagerar. Jag ser fram emot maten, men ska redan nu tydliggöra för er och mig själv genom detta offentliga yttrande att min mat skall förtäras med andakt. Av respekt gentemot livet men framför allt (tyvärr) magen. Favoriterna på julbordet är definitivt den kallrökta laxen, kräftstjärtssåsen, samt min mors unikt underbara revbensspjäll med de mest kreativa smakblandningar. Dessa är i en klass för sig och mammas kokkonst är ett levande bevis på att utmaningar av gastronomiska normer, intresse för mat och vilja att leta efter sensationssmaker alltid resulterar i något som smaklökarna stimuleras av. Givetvis i kombination med års av träning! Mor har nog med råge gjort sina 10 000 timmar i köket.
Mina julklappsinköp hoppas jag skall skänka mycket glädje och nytta med för den delen. Det har varit svårt i de fall där inget önskats (förstås!), men jag har försökt göra något bra av situationen och tänkt utanför boxen, men insikten om att min box kanske är snävare än den som skall mottaga paketen gör mig lite nervös.
I år, första som yrkesverksam, ville jag ta tillbaka något av det genuina och de gamla känslorna i julen och därför skulle platta paket begränsas i år. En gedigen önskelista sattes ihop och för första gången på många år känner jag en spänning som kan jämföras med svunna tider. Det är nämligen fullt omöjligt att sia i vad som kan ligga i tomtens säck imorgon.
Min önskelista består av ett fåtal redigt dyra saker, men också många lite billigare pryttlar. Under året har ett inredningsintresse annalkats för att sedan explodera under hösten. Allt jag vill ha är mat, kläder eller inredning varav det sistnämnda kommit att pryda önskelistan.
Bland annat har en ullfilt i något modernt mönster (eller mönsterbefriad) önskats. Pläden är värdefull för den är aldrig svårplacerad tycker jag! På sängen är den kanonsnygg, i stolen ger den ett lite "tillfälligt" intryck och i soffan gör den stor nytta, om inte för mig så för El Perro (Låter det som att jag vill vara en inredningsbloggare?).
Bland annat har en ullfilt i något modernt mönster (eller mönsterbefriad) önskats. Pläden är värdefull för den är aldrig svårplacerad tycker jag! På sängen är den kanonsnygg, i stolen ger den ett lite "tillfälligt" intryck och i soffan gör den stor nytta, om inte för mig så för El Perro (Låter det som att jag vill vara en inredningsbloggare?).
Jag har även önskat mig en bordsklocka/väckare som jag tänker ha på mitt skrivbord eller vid sängen. Jag vill ha en tidlös känsla och klockan har anor från mitten av 1900-talet, men är förstås en replik av originalet. De är lika snygga, även om de dessvärre saknar lite av den patina som bara verkligt åldrande kan generera! Min förkärlek till lampor och lyktor präglar tydligt önskelistan som bland annat även innefattar fotogenlampa från den svenska södern (Karlskrona).
Mina lite dyrare julklappar har bland annat innefattat en Foscarinilampa, som är inspirerad av en japansk docka. Sedan har jag Iittala Lantern som den dyraste av de dyra bland klapparna. Det är en stor variant av en liten ljuslampa som redan finns i hemmet. Det häftiga med Lantern är att den skapar en illusion av att ljuset svävar i luften, vilket är väldigt mysigt att titta på. Utöver detta har jag önskat mig en del böcker också, för litteraturen är något som jag aldrig kan få för mycket av.
Mina lite dyrare julklappar har bland annat innefattat en Foscarinilampa, som är inspirerad av en japansk docka. Sedan har jag Iittala Lantern som den dyraste av de dyra bland klapparna. Det är en stor variant av en liten ljuslampa som redan finns i hemmet. Det häftiga med Lantern är att den skapar en illusion av att ljuset svävar i luften, vilket är väldigt mysigt att titta på. Utöver detta har jag önskat mig en del böcker också, för litteraturen är något som jag aldrig kan få för mycket av.
Alla dessa klappar är roliga eftersom de skapar en viss spänning i julen, men hur roliga de än må vara, så är det faktiskt maten, umgänget och framför allt kontexten som gör julen så speciell (Tack Nobel för fredspriset!).
För första gången någonsin är jag inte längre yngsta barnet och min första jul som farbror är knappt ett dygn borta. Jag har inte gillat småbarn speciellt jättemycket tidigare - de är otydliga emellanåt och därför svåra att förstå - men den här lille pojken är intressant. Innan natten börjar skall jag slå in de sista paketen och sedan är julen varmt välkommen, där många av de käraste skall närvara om än inte alla dessvärre.
Julbordet bör väl nämnas också? Det är väl trots allt tidens mest centrala företeelse? Det är kring detta som umgänget frodas och interagerar. Jag ser fram emot maten, men ska redan nu tydliggöra för er och mig själv genom detta offentliga yttrande att min mat skall förtäras med andakt. Av respekt gentemot livet men framför allt (tyvärr) magen. Favoriterna på julbordet är definitivt den kallrökta laxen, kräftstjärtssåsen, samt min mors unikt underbara revbensspjäll med de mest kreativa smakblandningar. Dessa är i en klass för sig och mammas kokkonst är ett levande bevis på att utmaningar av gastronomiska normer, intresse för mat och vilja att leta efter sensationssmaker alltid resulterar i något som smaklökarna stimuleras av. Givetvis i kombination med års av träning! Mor har nog med råge gjort sina 10 000 timmar i köket.
Jag har redan smockat i mig två julbord i år och det är inte annat än att man ser ned på tallriken med viss skepsis och tänker: "vad ska detta föreställa egentligen?". Där dansar sillen tillsammans med laxen, en köttbulle, någon klick rödbetssallad, ett blad grönkål och inte sjutton kan man se något egentligt tema annat än den förmodligen uråldriga intuitionen att man skall äta när det bjuds? Det måste vara samma del av hjärnan som går loss på annonseringen från bufféskylten!
Efter en spretig blogg med dåliga styckesövergångar vill jag önska er alla en riktigt God jul och kan inte lova att det blir någon mer blogg innan julafton!
Efter en spretig blogg med dåliga styckesövergångar vill jag önska er alla en riktigt God jul och kan inte lova att det blir någon mer blogg innan julafton!
lördag 17 december 2016
Talanalys
Efter stundande jullov kommer mina elever att påbörja ett arbete med talanalys. Det har gjort att många tal lyssnats igenom och analyserats för att förbereda ett bra material inför denna delkurs.
När jag tänker på tal är Olof Palme alltid det första namn som dyker upp i membranet. Det finns faktiskt inte någon svensk talare som Palme och det blir extra tydligt när man sätter sig in i och djupdyker ned i hans retorik och framföranden. För att ställa det i relation till något använde jag Reinfeldts Öppna era hjärtan-tal och det tog inte många rader innan man med goda grunder kunde fastslå att det är två tal med ljusårs precision mellan dem, trots att de egentligen behandlar samma ämnen .
Reinfeldts tal blir i vissa avseenden ganska patetiskt och med det yttranden vill jag inte förta Reinfeldts hans retoriska förmågot, i dagens standarder anser jag att han är en duktig talare, utan snarare på de facto att kontexten och tanken med talet gör det starkt politiskt, på bekostnad av att faktiskt skapa ett genuint ethos och patos i sitt tal som når bortanför den borgerliga röstlängden.
Detta, i kombination med en språklig regression i jämförelse med Palmes radioanförande till utlandssvenskar 1965 är de stora besvikelserna. Mitt lilla blockcitat visar Reinfeldts ideologiska linje och den balanserar förstås på ytligheternas yttersta gräns. På banaliteternas dansgolv dansar friheten berusad med lättjan. Ni får ursäkta mitt språk, men jag är minst sagt mätt på frihetsknarkande liberaler världen över som brukar, förlåt, missbrukar (!) ordet i de mest opassande sammanhangen. De jämställer exempelvis friheten med välmöjligheter och det är två skilda begrepp. Nog om det.
Begreppet frihet har nästan hegemoniserats genom en långvarig borgerlig diskurs, som startades på 1970-talet när skattesystemet och välfärdssamhället kritiserades starkt av de europeiska borgarna med Margaret Thatcher i spetsen. Ord som "Bidragsfuskare" gjorde att man skulle uppfatta det som något fult att inte kunna arbeta och i denna ideologi utvecklades idéen om att kollektivet skall stå tillbaka för att ge utrymme åt det rakt motsatta konceptet om att själv är bästa dräng. Frihet betecknas oftast med ytliga förtecken och det är missbrukande av ordet.
Det är inte ovanligt att högerpolitiker försöker förvrida historien, bortföklara vänsterns reformer eller ibland ta åt sig äran av dessa. I Reinfeldts exempel drar han slutsatser som har ytterst lite med frihet att göra, utan snarare ansvar och gemenskap. Det handlade inte alls om frihet, snarare var det arbetare och kapital som tillsammans gjorde uppoffringar för att bygga det Sverige som blev en fanbärare för demokratin.
Reinfeldts utlåtande är därför på många sätt en diskreditering av vår historia och våra mor- och farföräldrar att påstå att ransoneringen skedde av frihet. Att risker för "felbombningar" innebar total nedsläckning på kvällen. Detta gjordes inte av frihet. Att de byggde upp ett land genom att fatta egna beslut handlade inte om frihet, utan om ansvar som yttrade sig genom en vilja och en möjlighet att göra det bättre för alla, inte sko sig själv.
Reinfeldt använder sig av en amerikansk frihetsretorik som stärks genom historiska felslut.
Denna retorik är ytlig, ändock effektiv i ett samhälle, där ordet frihet har en enorm laddning, trots att det saknar betydelse för många invånare. Människan tycks tendera att vilja ha sin "sanning" uppackad och färdigarbetad åt oss och därför kan värdeord bli ett effektivt vapen för politiker i kampen om nya röster.
Dessa tal blir så diametralt olika på grund av sina kontexter och avsändarnas retoriska talanger. Vi vet att Palmes kontext var något annorluna. Det var ett explosivt samhälle, där många fantastiska retoriker utvecklade sin talekonst. Dagens retoriker ägnar mer tid åt performans och jobbar mer, på bekostnad av återhämtning och rekreation. Jag tror att det är därför som talen inte får samma djup, samtidigt som själva orden ofta blir gryniga och tråkiga.
När man sitter med ett Palme-tal i handen behövs en ordlista och många stilfigurer ligger dolda, vilket gör att de märks först efter flera genomläsningar. Det är två tal med ett universum emellan dem. Reinfeldts tal blev hyllat som brandtal, men en enkel analys kan bekräfta att det snarare var kontext, omständigheter och mediala möjligheter som satte talet i en position för hyllningar. Talet i sig är inte speciellt imponerande. Det är trivialt på många sätt, även om just tanken bakom "öppna era hjärtan" är viktig.
Palmes tal har gått lite under radarn bland allmänheten, men det är ett många gånger bättre tal, oavsett vilken politisk färg du bekänner. Palmes tal blir mer träffande och precist på så vis att han inte gör politik av det och att han därför håller sig till en sanning vid tillfällen där Reinfeldt försökte ta pluspoäng genom att ändra historiebilden. Palme psykologiserar snarare över det svenska lynnet och lägger in små ledtrådar till sin politiska agenda. Talets beröringspunkter gör det briljant och tidlöst, inte de politiska intentionerna och det blir därmed lika aktuellt idag som för 45 år sedan. Samtidigt är talet universellt eftersom han talar till människans, inte bara svenskens, inre brister och dessa känns nästan biologiska. Vi kan ju se att världen kryllar av människor som stöter bort det som skiljer och Trump vann ett val bland annat genom löften att göra en konkret mur av den än så länge tankebundna barriärer mellan igenkännandet och främliggörandet. Jag avslutar med ett av ina favoritcitat från Palmes anförande.
När jag tänker på tal är Olof Palme alltid det första namn som dyker upp i membranet. Det finns faktiskt inte någon svensk talare som Palme och det blir extra tydligt när man sätter sig in i och djupdyker ned i hans retorik och framföranden. För att ställa det i relation till något använde jag Reinfeldts Öppna era hjärtan-tal och det tog inte många rader innan man med goda grunder kunde fastslå att det är två tal med ljusårs precision mellan dem, trots att de egentligen behandlar samma ämnen .
Det är frihet och längtan efter frihet som är det viktigaste för att stå upp mot den som förtrycker, det är friheten att få stå på egna ben och fatta sina egna beslut som har gjort Sverige till ett fantastiskt samhälle, den idéen borde omfatta alla och utsträckas till alla delar av världen...
Reinfeldts tal blir i vissa avseenden ganska patetiskt och med det yttranden vill jag inte förta Reinfeldts hans retoriska förmågot, i dagens standarder anser jag att han är en duktig talare, utan snarare på de facto att kontexten och tanken med talet gör det starkt politiskt, på bekostnad av att faktiskt skapa ett genuint ethos och patos i sitt tal som når bortanför den borgerliga röstlängden.
Detta, i kombination med en språklig regression i jämförelse med Palmes radioanförande till utlandssvenskar 1965 är de stora besvikelserna. Mitt lilla blockcitat visar Reinfeldts ideologiska linje och den balanserar förstås på ytligheternas yttersta gräns. På banaliteternas dansgolv dansar friheten berusad med lättjan. Ni får ursäkta mitt språk, men jag är minst sagt mätt på frihetsknarkande liberaler världen över som brukar, förlåt, missbrukar (!) ordet i de mest opassande sammanhangen. De jämställer exempelvis friheten med välmöjligheter och det är två skilda begrepp. Nog om det.
Begreppet frihet har nästan hegemoniserats genom en långvarig borgerlig diskurs, som startades på 1970-talet när skattesystemet och välfärdssamhället kritiserades starkt av de europeiska borgarna med Margaret Thatcher i spetsen. Ord som "Bidragsfuskare" gjorde att man skulle uppfatta det som något fult att inte kunna arbeta och i denna ideologi utvecklades idéen om att kollektivet skall stå tillbaka för att ge utrymme åt det rakt motsatta konceptet om att själv är bästa dräng. Frihet betecknas oftast med ytliga förtecken och det är missbrukande av ordet.
Det är inte ovanligt att högerpolitiker försöker förvrida historien, bortföklara vänsterns reformer eller ibland ta åt sig äran av dessa. I Reinfeldts exempel drar han slutsatser som har ytterst lite med frihet att göra, utan snarare ansvar och gemenskap. Det handlade inte alls om frihet, snarare var det arbetare och kapital som tillsammans gjorde uppoffringar för att bygga det Sverige som blev en fanbärare för demokratin.
Reinfeldts utlåtande är därför på många sätt en diskreditering av vår historia och våra mor- och farföräldrar att påstå att ransoneringen skedde av frihet. Att risker för "felbombningar" innebar total nedsläckning på kvällen. Detta gjordes inte av frihet. Att de byggde upp ett land genom att fatta egna beslut handlade inte om frihet, utan om ansvar som yttrade sig genom en vilja och en möjlighet att göra det bättre för alla, inte sko sig själv.
Reinfeldt använder sig av en amerikansk frihetsretorik som stärks genom historiska felslut.
Denna retorik är ytlig, ändock effektiv i ett samhälle, där ordet frihet har en enorm laddning, trots att det saknar betydelse för många invånare. Människan tycks tendera att vilja ha sin "sanning" uppackad och färdigarbetad åt oss och därför kan värdeord bli ett effektivt vapen för politiker i kampen om nya röster.
De [Nysvenskar] vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. [...] Den framtid vi kan skönja kommer att föra med sig mycket av påfrestningar och svårigheter, när vi svenskar skall anpassa oss till en förändrad verklighet, Men skall vi kunna överleva måste vi lära oss att leva tillsammans med andra.Palmes tal har en annorlunda ingång. Talet är inte explicit politiskt, men där finns flera tydliga spår av en socialdemokratisk anda genom i stort sett hela texten och som bygger på att stärka kollektivets gemensamma ansvar och plikt snarare än individens okränkbara frihet. Palme använder sig av såväl ethos-, logos- och patosargument och gör detta genom hela texten, med besjälningar, metaforer och anaforer som de vanligaste stilfigurerna. Den implicita socialdemokratiska agendan blir inte minst tydligt i slutet av texten som går att läsa ovan.
Dessa tal blir så diametralt olika på grund av sina kontexter och avsändarnas retoriska talanger. Vi vet att Palmes kontext var något annorluna. Det var ett explosivt samhälle, där många fantastiska retoriker utvecklade sin talekonst. Dagens retoriker ägnar mer tid åt performans och jobbar mer, på bekostnad av återhämtning och rekreation. Jag tror att det är därför som talen inte får samma djup, samtidigt som själva orden ofta blir gryniga och tråkiga.
När man sitter med ett Palme-tal i handen behövs en ordlista och många stilfigurer ligger dolda, vilket gör att de märks först efter flera genomläsningar. Det är två tal med ett universum emellan dem. Reinfeldts tal blev hyllat som brandtal, men en enkel analys kan bekräfta att det snarare var kontext, omständigheter och mediala möjligheter som satte talet i en position för hyllningar. Talet i sig är inte speciellt imponerande. Det är trivialt på många sätt, även om just tanken bakom "öppna era hjärtan" är viktig.
Palmes tal har gått lite under radarn bland allmänheten, men det är ett många gånger bättre tal, oavsett vilken politisk färg du bekänner. Palmes tal blir mer träffande och precist på så vis att han inte gör politik av det och att han därför håller sig till en sanning vid tillfällen där Reinfeldt försökte ta pluspoäng genom att ändra historiebilden. Palme psykologiserar snarare över det svenska lynnet och lägger in små ledtrådar till sin politiska agenda. Talets beröringspunkter gör det briljant och tidlöst, inte de politiska intentionerna och det blir därmed lika aktuellt idag som för 45 år sedan. Samtidigt är talet universellt eftersom han talar till människans, inte bara svenskens, inre brister och dessa känns nästan biologiska. Vi kan ju se att världen kryllar av människor som stöter bort det som skiljer och Trump vann ett val bland annat genom löften att göra en konkret mur av den än så länge tankebundna barriärer mellan igenkännandet och främliggörandet. Jag avslutar med ett av ina favoritcitat från Palmes anförande.
Utlänning-invandrare, det är alltså inget entydigt ord. Det täcker 100 000-tals enskilda människoöden med bjärt skiftande bakgrund och förutsättningar. Några - dess bättre få - i behov av vårt medlidande, men alla är i behov av vår förståelse.
torsdag 3 november 2016
Ett besök i min hembygd och gränsen mellan förflutet och morgondag är idag
En lite sulig rubrik, men jag ska förklara min tanke. Det hela börjar i min barndom. Jag växte upp i den lilla bruksorten Vargön utanför Vänersborg (tillhör denna kommun). Vi Vargöbor var lite sämre än Vänersborgsfolket, då vi hade en mer arbetarpräglad accent i såväl vårt tal som vår stil. De flesta förknippades med raggarkultur och våra två stora bruk. Ett pappersbruk och ett smältverk följt av diverse bilverkstäder och småindustrier, två skolor och en uppsjö raggarbilar. Vänersborg var å andra sidan en köpmannastad och det blev väl någon slags kulturkrock, även om den knappast var av allvarligare slag - tvärtom var det nog för de flesta mest ett roligt tjivande. Jag avskydde förvisso raggarkulturen, men var (och är) ytterst stolt över mitt ursprung i Vargön. Mina släktingar har arbetat och slitit i blåställ. Det sitter en stark identitet i det och den är viktig för mig framför allt nu när man akademiserats lite efter nästan sex års universitetsstudier.
För ett tiotal år sedan lade man ned Holmen Paper, då det inte längre var produktivt. Det blev ett enormt avbräck för bygden, eftersom en ganska stor procentsats av dess invånare arbetade där. I samma stund som någon stängde av strömmen steg förstås arbetslösheten och en ganska dyster stämning som egentligen börjat långt tidigare spred sig ytterligare. Vargöns storhetstid var sedan länge över, men ortens långsamma död blev en plåga, som inte underlättades av att smältverket köptes upp av ett turkiskt företag. Oron att även denna fabrik skulle flytta blev ganska cementerad hos Vargöborna.
Dagens upptäckt
Mitt höstlov använder jag på bästa tänkbara sätt genom att åka hem till min ort och i kvällsmörkret genom Vargön Boulevard, en gågata med en bilförsäljare, tre pizzerior, en frisersalong och ICA Älgen var stämningen ganska dyster. Jag förstår att man måste vara uppvuxen här för att älska det, men ofta räcker inte ens hembygdspatriotismen för att dölja lite av det vemod som planteras i ens bröst. Idag åkte jag ut till bruket, eftersom min mamma och pappa ville visa mig vart min mormor en gång i tiden började jobbba, en av de få byggnader från Wargöns bruk som fortfarande står kvar. Väl där möttes jag av en käftsmäll utan dess like. Aldrig förr har jag sett en sådan potential i historien. Jag kommer lägga upp lite bilder i detta inlägg och de ger inte riktig rättvisa. Atmosfären är enorm och den kan inte fångas in i min Iphone 4-kamera, men det ger i alla fall något att visualisera utifrån.
Det första jag lärde mig var att kreativiteten strömmar så fort du har ett klädesplagg som sträcker sig till knäna, en accessoar som täcker hals (varför inte en halsduk eller scarf?) och en hatt. Det är inte för inte som Tinker Hatfield - skaparen av de flesta numer ikoniska Air Jordanskor - ofta ses i hatt.
För ett tiotal år sedan lade man ned Holmen Paper, då det inte längre var produktivt. Det blev ett enormt avbräck för bygden, eftersom en ganska stor procentsats av dess invånare arbetade där. I samma stund som någon stängde av strömmen steg förstås arbetslösheten och en ganska dyster stämning som egentligen börjat långt tidigare spred sig ytterligare. Vargöns storhetstid var sedan länge över, men ortens långsamma död blev en plåga, som inte underlättades av att smältverket köptes upp av ett turkiskt företag. Oron att även denna fabrik skulle flytta blev ganska cementerad hos Vargöborna.
Dagens upptäckt
Mitt höstlov använder jag på bästa tänkbara sätt genom att åka hem till min ort och i kvällsmörkret genom Vargön Boulevard, en gågata med en bilförsäljare, tre pizzerior, en frisersalong och ICA Älgen var stämningen ganska dyster. Jag förstår att man måste vara uppvuxen här för att älska det, men ofta räcker inte ens hembygdspatriotismen för att dölja lite av det vemod som planteras i ens bröst. Idag åkte jag ut till bruket, eftersom min mamma och pappa ville visa mig vart min mormor en gång i tiden började jobbba, en av de få byggnader från Wargöns bruk som fortfarande står kvar. Väl där möttes jag av en käftsmäll utan dess like. Aldrig förr har jag sett en sådan potential i historien. Jag kommer lägga upp lite bilder i detta inlägg och de ger inte riktig rättvisa. Atmosfären är enorm och den kan inte fångas in i min Iphone 4-kamera, men det ger i alla fall något att visualisera utifrån.
 |
| Det var sagolikt magnifik graffitti som inspirerade bland alla rivväggar |
Det första jag lärde mig var att kreativiteten strömmar så fort du har ett klädesplagg som sträcker sig till knäna, en accessoar som täcker hals (varför inte en halsduk eller scarf?) och en hatt. Det är inte för inte som Tinker Hatfield - skaparen av de flesta numer ikoniska Air Jordanskor - ofta ses i hatt.
Mor och far berättade om det projekt som planerats i området, men som verkade gå i stöpet. Planen var att bygga en ny industrihamn, men Göteborg ville visst sänka någon bro, vilket skulle göra att båttrafiken förmodligen i stor utsträckning skulle omdirigeras.
Själv tänker jag i helt andra banor. Jag är en stor fanatiker av det förgångna och älskar urban exploring. Jag tror att Sverige alltid kommer att ha en industri, men att förlita sig på den som något långsiktigt och hållbart tror jag är för ensidig syn på områdets framtid. Vi vet inte hur framtiden för den svenska storindustrin ser ut och att förlita sig på denna och alla gränskommuners välvilja för att få en industrihamn känns lite som konstgjord andning. Det blir ett slags att anknyta så stark till vår historia att man tenderar inte blicka framåt och istället tänka: vad är morgondagen? Jag tror inte att det är industri som är huvudingrediensen i ortens framtid, däremot är jag fast besluten om att det är ur denna som hela Vargöns framtida själ skall byggas.
Själv tänker jag i helt andra banor. Jag är en stor fanatiker av det förgångna och älskar urban exploring. Jag tror att Sverige alltid kommer att ha en industri, men att förlita sig på den som något långsiktigt och hållbart tror jag är för ensidig syn på områdets framtid. Vi vet inte hur framtiden för den svenska storindustrin ser ut och att förlita sig på denna och alla gränskommuners välvilja för att få en industrihamn känns lite som konstgjord andning. Det blir ett slags att anknyta så stark till vår historia att man tenderar inte blicka framåt och istället tänka: vad är morgondagen? Jag tror inte att det är industri som är huvudingrediensen i ortens framtid, däremot är jag fast besluten om att det är ur denna som hela Vargöns framtida själ skall byggas.
 |
| Resterna av gamla stålhätteskor, olja och blåställ |
 |
| Lägg märke till hjortens horn och fågeln som placerat sig på ett av dem |
Vi lever i ett nytt samhälle och Richard Florida (professor vid George Mason University) som bland annat har studerat urbanisering och författat boken Den kreativa klassen (2006) skriver om den nya tidens städer och orter. Florida talar om ett samhälle där kreativiteten är viktigare än någonsin och det är områden som förmår att erbjuda människor mångfald, öppenhet och miljöer som är stimulerande för kreativa individer som kommer överleva framtiden. Där kreativa människor flockas, dit flyttar också kunskaps- och tillväxtsföretagen.
Jag skulle därför istället vilja att man gör något modernt och kreativt av detta område. Ta till vara på det vackra läget och bygg lägenheter i alla olika prisklasser, skapa ett museum, där Vargöns historia tas till vara på, bygg kanske en idrottshall och gör det till en plats av människor och för människor. Vargön behöver ett lyft och att bygga ett nytt modernt, men samtidigt tidlöst område tror jag kan vara ett sätt att få folk att flytta dit. Bygg småbutiker för närodlad mat, kanske lite kontorsbyggnader, men bygg detta med en stark historisk närvaro. Jag skulle vilja göra något kreativt, av respekt och kärlek gentemot mitt ursprung. Det finns ingen som helst ambition eller lust att köra över det som finns, tvärtom ska det lyftas fram, förnyas och visas upp med stolthet.
Jag skulle därför istället vilja att man gör något modernt och kreativt av detta område. Ta till vara på det vackra läget och bygg lägenheter i alla olika prisklasser, skapa ett museum, där Vargöns historia tas till vara på, bygg kanske en idrottshall och gör det till en plats av människor och för människor. Vargön behöver ett lyft och att bygga ett nytt modernt, men samtidigt tidlöst område tror jag kan vara ett sätt att få folk att flytta dit. Bygg småbutiker för närodlad mat, kanske lite kontorsbyggnader, men bygg detta med en stark historisk närvaro. Jag skulle vilja göra något kreativt, av respekt och kärlek gentemot mitt ursprung. Det finns ingen som helst ambition eller lust att köra över det som finns, tvärtom ska det lyftas fram, förnyas och visas upp med stolthet.
Istället existerar en oerhörd potential i detta område. Det är ett utmärkt tillfälle att skapa ett modernt område som tar min bruksort in i framtiden, utan att inkräkta på ett fint arv. Däremot kan vi inte hålla fast i det förgångna i arvet och försöka återuppliva det gång på gång. Det finns, det lever, men det ser annorlunda ut. Framtiden ligger i människor. Genom att bygga inspirerande byggnader, bostäder och förankra dessa i lokalhistorien tror jag att Vargön inte bara kommer överleva, utan växa och skapa en ny hållbar och långsiktig storhetstid. Det har bygden inte haft sedan mitten av 1900-talet, så tiden är helt rätt.
 |
| Frank |
 |
| Wargön med den ikoniska porten fotograferad från avstånd |
 |
| Ord behövs inte för att besriva genialitet |
 |
| Bostad eller industribrygga? |
 |
| Porten och byggnaden där mormor började jobba i under mitten av 1960-talet. Ett museum med lokalhistoria skulle utan tvekan kunna rymmas här. |
Mina 3 filosofier i hallen
Övergripande mål: "Att skapa en positiv tävlingsinriktad träningskultur"
En tydlig idé om vad det är som man i alla fall önskar göra är förstås viktig i arbete med utveckling och unga idrottsutövare. I Ravens har vi satt upp följande regler inom de tre mest spelknutna delarna av vår idrott. Sedan finns det ett tusental tekniska aspekter av sporten som går att bryta ned ytterligare och ha en filosofi samt ett regelverk gällande, men dessa indoktrineras istället på träningarna genom repetition, nyckelord och fraser. Jenkarna är fantastiska när det kommer till frasskapandet, metaforer och symbolik, men att direktöversätta uttrycken till svenska innebär en pedagogisk och formmässig förlust och därför behåller jag i synnerhet rim såsom "Clip the hip", "Guard your yard" etcetera. Det finns uttryck som helt enkelt är för bra att inte använda sig av. Viss egenproduktion av fraser, metaforer och liknande genomförs förstås och tresekundersområdet refereras till som "slottet", eftersom det finns en grad av tydlig symbolik i ordvalet. I slottet finns rikedomar som vi måste försvara och på andra sidan av planen vill vi erövra motsvarande skatter. Så de huvudsakliga filosofier som mitt coachande bygger på är:
Träningsfilosofi
1. Var i tid
2. Var förberedd (mentalt och fysiskt)
3. 1%-regeln - Bli bättre på något / Lämna bekvämlighetszonen
4. Spela hårt
5. Var fokuserad
6. Våga göra saker - Try -fail, try again - fail better, try again - succeed & proceed
Försvar
1. Prata med dina lagkamrater
2. Sprinta hem
3. Pressa boll
4. Krymp ytor - Skydda korgen (No layups allowed)
5. Blockera ut
Anfall - Spela snabbt, spela med utrymme och rytm, spela tillsammans, var kreativa skapare
1. Sprinta upp - första 3 stegen
2. Tveka aldrig - 0,5-sekundersregeln (attackera, passa, skjut)
3. Skapa utrymme
4. Konstant rörelse - Läs spelet (attacker och passningar) och hitta lösningar (Rör dig fritt på våra 6 perimeterpositioner)
5. Kom in i tresekundersområdet - Älska layups och öppna 3:or
6. Skapa bra skott för varandra
Att ha dessa regler är viktigt för att ha något att bygga sin verksamhet på. Och faktum är att detta är regler eller Non-negotiables, det vill säga dessa saker skall göras varje dag och om de inte fullföljs blir det konsekvenser. Självklart är det inte något som man pluggar in och sedan kan man det utantill, utan det är kontinuerlig utveckling varje dag i hallen.
Jag gillar att utgå från 2-teorin: det tar 2 minuter att känna igen en motorik grundläggande, det tar 2 veckor att behärska denna och det tar 2 månader att kunna göra det instinktivt - även om denna teorin är mer en riktlinje. Vissa saker tar förstås mer tid, medan andra går snabbare. Därför måste vi ledare ha tålamod och ta lagom stora steg och bygga huset från grunden och då kommer vi in på ledarskapet mer generellt. Jag har värdeord som jag vill bygga min verksamhet utifrån. Dessa värdeord tar jag med mig in i klassrummet, matbutiken, vardagslivet och försöker varje dag leva dem. Ibland skiter det sig förstås, men det förringar inte värdeordens relevans.
Glädje - Jag måste ha passion för och energi i det jag gör
Respekt - Jag respekterar mig själv, min omgivning och den uppgift/spel som jag utövar
Attityd - Jag har en positiv attityd och tror på mig själv, min betydelse för mitt lag och mitt lag
Hängivelse - Jag ställer upp för mitt lag och är en del av det större lika mycket för dem som jag är för mig själv. Jag är också hängiven utvecklingen och att varje dag försöka bli bättre på något
Tillit - Jag litar på att mina kompisar och vet att de gör det samma om mig
Ansvar - Jag tar ansvar för mig själv, mina kompisar och min egen utveckling
Stolthet - Genom att leva och agera de första sex orden kan jag känna stolthet över mig själv och mitt lag och det vi tillsammans åstadkommer
Stoltheten är en slags följd av de tidigare sex orden och notera att det inte alls har med något summativt resultat att göra. San Francisco 49-ers legendariske coach Bill Walsh skrev en bok vid namn The score takes care of itself och det är en tanke jag tillfullo delar. Gör vi rätt, vilket är att fokusera på vår individuella och kollektiva utveckling som spelare och personer, kommer summativa värden så småningom bli tydliga, men de kan inte vara vad vi fokuserar på - framför allt inte i arbetet med unga idrottspersonligheter.
Är allt detta fulländat, eller ens i ett gediget stadue i mitt lag? Definitivt inte, men detta är vår karta eller vår färgduk som vi dagligen försöker fylla ut mer av. Det är ju det som är själva processen och den har inget tydligt slut, men längs med vägen hinner man uppleva så mycket och växa som lag och individer.
Man måste repetera för att etablera och en extra nedskrivning är en bra repetition halva vägen till halvvägs in i säsongen.
onsdag 2 november 2016
Vår ungdoms största avsaknanden
Jag genomförde en skrivuppgift i skolan med mina 1:or för några veckor sedan. Övningen låg placerad i en klämvecka mittemellan två större arbeten och jag utnyttjade tillfället att lära känna mina elever lite bättre, genom att låta dem få skriva ett arbete om sina förebilder. Jag blev ganska tagen av antalet elever som faktiskt saknade någon förebild. Vissa visade ett nästintill chockartat tillstånd över uppgiften, men jag stod på mig och påpekade vilken inverkan en förebild har på ens eget identitetsskapande. Om de inte hade någon förebild rådde jag dem att aktivt söka och de skulle finna! De som inte hade någon förebild bad jag istället skriva om egenskaper som de själva skulle vilja ha, utveckla vidare eller som de anser att en bra människa bör besitta.
Faktum är att delar av klassens reaktion och svårigheter att hitta förebilder är ett ytligt problem som bottnar i något betydligt djupare. Bob Rotella, en av USA:s främsta idrottspsykologer har nämnt det, likaså Nikes grundare Phil Knight som talar om dilemmat i sina memoarer Shoe Dog. Många av dagens unga har bättre förutsättningar än någon tidigare generation, men är inställda på en pessimistisk grundväxel. Många tycks utgå från att världen inte är en positiv upplevelse och det finns en pessimism som jag tror hämmar och i värsta fall dödar kreativitet.
Ett av mina viktigaste uppdrag som lärare, coach, medmänniska, ja kalla det vad du vill, är att ingjuta en optimism som inte är amerikaniserad i form av att man ska jaga den amerikanska drömmen - att alla kan lyckas med vad man vill - eller en idé om att allt blir bra med positivt tänkande. Jag tror att positivt tänkande tenderar att fungera som konstgjord andning. "Vakna varje morgon och le", var ett seriöst vetenskapligt tips som jag såg i en presentation och det gav mig nästan nackspärr till följd av graden västerlandsmotivation i den livsfilosofin. Det känns rätt ytligt och forcerat!
Att vara optimistisk handlar istället snarare om ett självförtroende, det behöver inte vara superstort, i sina egna förmågor som man vet finns men som måste tas till vara på och förädlas. Det är ett mer processinriktat tänkande och det handlar inte om att "bli vad du vill", utan att åstadkomma förändring och tro på förändring som något fullt möjligt samt därigenom uppleva en form av ro.
Att tänka optimistiskt är att tro att såväl det lilla som det stora jag gör startar hjul och de hjulen kan ta mig till platser jag själv inte trodde fanns. Det är små saker som i slutändan sätter världen i spinn. Under inläsningsperioden inför min C-uppsats i historia läste jag en inspirerande berättelse idag om portierer på Pullman Co. som 1937 signerade det första kollektivavtalet för svarta i USA. Det var på många sätt en skitgöra för tågportiererna och deras vardag bestod ofta i att serva vit över- och medelklass, något de gjorde utan minsta misstyckande grimasch. Ofta fick de mottaga förödmjukelserna med ett leende istället, då det inte var jättesvårt att få sparken. Men i sina samhällen var de högt ansedda, då de fick resa i jobbet och det skapade lokal social makt. Deras barn fick ofta bra skolgång med goda förkunskaper. Varför? Jo, för portiererna reste runt i hela landet och tågresenärerna lämnade ofta kvar tidningar på tågen. Dessa läste de, tog med sig hem, men de lämnade också av dem till människor som höll sig runtom stationerna där tågen stannade. På så vis kunde afro-amerikanska tidningar och deras åsikter spridas genom hela USA. Vad är det stora i detta? Jo, de bidrog till folkbildning som så småningom ledde till jämställdhet för afro-amerikaner. Hade detta varit möjligt om portiererna inte haft en optimism, men också en solidaritet gentemot sina medmänniskor i sin ambivalenta tillvaro av såväl förödmjukelser som status?
För mig är det här en utmärkt berättelse om hur optimism förändrade världen. Det gick inte på en dag, men från dag ett började processen och ingen kan påstå att Pullman Companys personal inte var en viktig del av denna.
Optimism och kreativitet är bristvaror idag och när ungdomar inte har förebilder tror jag att identitetsskapandet blir svårt och kanske gör det oss till och med mer isolerade. Jag tror att solidaritet skapas genom tro på förändring och en slags Power in numbers-filosofi; en tro på att delad kunskap och glädje lyfter oss.
Riskerna finns att man i brist på förebilder börjar idolisera dokusåpekändisar för att de är "sköna", vilket egentligen är ett helt omöjligt bidrag till ett självförverkligande. För att kunna skapa idoler behöver man först ha ett vokabulär och en idé om vad man tycker är viktiga karaktärsdrag.
Vi vill gärna tro att världen är värre än någonsin, men man kan nog konstatera att den aldrig varit värre än någonsin. Mycket i världen "är" och det allmänna tillståndet är inte det mest intressanta tycker jag. Vad som är intressant är lösningarna som vi kan presentera. Lösningar kräver optimism - en tro på förändring och potentialen i den egna och gemensamma viljan, ansvaret och agerandet. Det är våra ungdomar som skall genomföra detta, bygga företagen som anställer våra barn, laga maten vi äter och förändra orättvisorna som ständigt kommer vara närvarande, om än i olika format. Vem vill lägga ett sådant ansvar i händerna på en person som inte tror på förbättring och förändring? Vem vill lägga ett sådant ansvar till personer som inte vågar tänka utanför lådan, eftersom de tidigt lärt sig att lådan är fast och oföränderlig?
Identitetsskapande pedagogik behövs i all verksamhet med unga människor. Hjälp till att leta förebilder, försök vara en förebild, försöka få ungdomar att ta aktiva val gällande vad som är viktigt för just dem. Att våga vara optimister, tro på förändring och dessutom därigenom själva bidra till förändringen, precis som de afro-amerikanska portiererna på the Pullman Company.
Faktum är att delar av klassens reaktion och svårigheter att hitta förebilder är ett ytligt problem som bottnar i något betydligt djupare. Bob Rotella, en av USA:s främsta idrottspsykologer har nämnt det, likaså Nikes grundare Phil Knight som talar om dilemmat i sina memoarer Shoe Dog. Många av dagens unga har bättre förutsättningar än någon tidigare generation, men är inställda på en pessimistisk grundväxel. Många tycks utgå från att världen inte är en positiv upplevelse och det finns en pessimism som jag tror hämmar och i värsta fall dödar kreativitet.
Ett av mina viktigaste uppdrag som lärare, coach, medmänniska, ja kalla det vad du vill, är att ingjuta en optimism som inte är amerikaniserad i form av att man ska jaga den amerikanska drömmen - att alla kan lyckas med vad man vill - eller en idé om att allt blir bra med positivt tänkande. Jag tror att positivt tänkande tenderar att fungera som konstgjord andning. "Vakna varje morgon och le", var ett seriöst vetenskapligt tips som jag såg i en presentation och det gav mig nästan nackspärr till följd av graden västerlandsmotivation i den livsfilosofin. Det känns rätt ytligt och forcerat!
Att vara optimistisk handlar istället snarare om ett självförtroende, det behöver inte vara superstort, i sina egna förmågor som man vet finns men som måste tas till vara på och förädlas. Det är ett mer processinriktat tänkande och det handlar inte om att "bli vad du vill", utan att åstadkomma förändring och tro på förändring som något fullt möjligt samt därigenom uppleva en form av ro.
Att tänka optimistiskt är att tro att såväl det lilla som det stora jag gör startar hjul och de hjulen kan ta mig till platser jag själv inte trodde fanns. Det är små saker som i slutändan sätter världen i spinn. Under inläsningsperioden inför min C-uppsats i historia läste jag en inspirerande berättelse idag om portierer på Pullman Co. som 1937 signerade det första kollektivavtalet för svarta i USA. Det var på många sätt en skitgöra för tågportiererna och deras vardag bestod ofta i att serva vit över- och medelklass, något de gjorde utan minsta misstyckande grimasch. Ofta fick de mottaga förödmjukelserna med ett leende istället, då det inte var jättesvårt att få sparken. Men i sina samhällen var de högt ansedda, då de fick resa i jobbet och det skapade lokal social makt. Deras barn fick ofta bra skolgång med goda förkunskaper. Varför? Jo, för portiererna reste runt i hela landet och tågresenärerna lämnade ofta kvar tidningar på tågen. Dessa läste de, tog med sig hem, men de lämnade också av dem till människor som höll sig runtom stationerna där tågen stannade. På så vis kunde afro-amerikanska tidningar och deras åsikter spridas genom hela USA. Vad är det stora i detta? Jo, de bidrog till folkbildning som så småningom ledde till jämställdhet för afro-amerikaner. Hade detta varit möjligt om portiererna inte haft en optimism, men också en solidaritet gentemot sina medmänniskor i sin ambivalenta tillvaro av såväl förödmjukelser som status?
För mig är det här en utmärkt berättelse om hur optimism förändrade världen. Det gick inte på en dag, men från dag ett började processen och ingen kan påstå att Pullman Companys personal inte var en viktig del av denna.
Optimism och kreativitet är bristvaror idag och när ungdomar inte har förebilder tror jag att identitetsskapandet blir svårt och kanske gör det oss till och med mer isolerade. Jag tror att solidaritet skapas genom tro på förändring och en slags Power in numbers-filosofi; en tro på att delad kunskap och glädje lyfter oss.
Riskerna finns att man i brist på förebilder börjar idolisera dokusåpekändisar för att de är "sköna", vilket egentligen är ett helt omöjligt bidrag till ett självförverkligande. För att kunna skapa idoler behöver man först ha ett vokabulär och en idé om vad man tycker är viktiga karaktärsdrag.
Vi vill gärna tro att världen är värre än någonsin, men man kan nog konstatera att den aldrig varit värre än någonsin. Mycket i världen "är" och det allmänna tillståndet är inte det mest intressanta tycker jag. Vad som är intressant är lösningarna som vi kan presentera. Lösningar kräver optimism - en tro på förändring och potentialen i den egna och gemensamma viljan, ansvaret och agerandet. Det är våra ungdomar som skall genomföra detta, bygga företagen som anställer våra barn, laga maten vi äter och förändra orättvisorna som ständigt kommer vara närvarande, om än i olika format. Vem vill lägga ett sådant ansvar i händerna på en person som inte tror på förbättring och förändring? Vem vill lägga ett sådant ansvar till personer som inte vågar tänka utanför lådan, eftersom de tidigt lärt sig att lådan är fast och oföränderlig?
Identitetsskapande pedagogik behövs i all verksamhet med unga människor. Hjälp till att leta förebilder, försök vara en förebild, försöka få ungdomar att ta aktiva val gällande vad som är viktigt för just dem. Att våga vara optimister, tro på förändring och dessutom därigenom själva bidra till förändringen, precis som de afro-amerikanska portiererna på the Pullman Company.
söndag 9 oktober 2016
Nystart
Hej igen bloggen!
Jag har sedan någon vecka tillbaka varit igång, men inte tagit det sista klivet som innebär att man trycker in namnet på sin blogg. Idag gjorde jag det och en ny bloggera är därmed officiell.
Eduseb blev mitt namn. Edu- är förstås en förkortning av Education - läroprocessen och Seb är lika självklart en förkortning av mitt namn. Basketgaucho var ett ganska ofta uppskattat inslag och de inläggen som fick mest positiv feedback var de som vidgade sporten till ett mer filosofiskt plan och det är lite av vad denna blogg ska handla om.
Identitet
Jag identifierar mig väldigt starkt med att lärande. Hela min vardag handlar om att se lärande och utveckling i olika former, såväl i mitt jobb som gymnasielärare och i mitt andra jobb som basketcoach. Lärande är också mångfacetterat och handlar kanske inte alls så mycket om att behärska olika avslut nära korg, skillnader mellan huvudsatser och bisatser, som det handlar om livet rent generellt. Därför vill jag inte längre begränsa min blogg till att enbart handla om basket, utan denna gång har jag betydligt mer egoistiska kulisser. Denna blogg ska handla om mig! Mina inre tankar om allt som korsar min väg, men med tanke på mitt vardagsliv lär det bli en hel del om ledarskap, ungdomar, skolan, idrott och samhällets mikrostrukturer. Bloggen blir någon slags en tankesmedja och inte en vägledare för andra. Jag vill ägna mer tid åt problematiserande än tyckande. Hur det ska gå till rent konkret vet jag inte, självklart är även problematiserande något slags tyckande, men ambitionen är i alla fall god.
Jag identifierar mig starkt med lärarrollen, snarare än läraryrket. Mitt yrke är mitt levebröd, men min roll som lärare sträcker sig längre än så. Att försöka sprida energi, kunskap och utveckling är mitt kall och jag hoppas att denna relation mellan mig och min blogg, min blogg och dig skall fortsätta att utvecklas.
Jag har sedan någon vecka tillbaka varit igång, men inte tagit det sista klivet som innebär att man trycker in namnet på sin blogg. Idag gjorde jag det och en ny bloggera är därmed officiell.
Eduseb blev mitt namn. Edu- är förstås en förkortning av Education - läroprocessen och Seb är lika självklart en förkortning av mitt namn. Basketgaucho var ett ganska ofta uppskattat inslag och de inläggen som fick mest positiv feedback var de som vidgade sporten till ett mer filosofiskt plan och det är lite av vad denna blogg ska handla om.
Identitet
Jag identifierar mig väldigt starkt med att lärande. Hela min vardag handlar om att se lärande och utveckling i olika former, såväl i mitt jobb som gymnasielärare och i mitt andra jobb som basketcoach. Lärande är också mångfacetterat och handlar kanske inte alls så mycket om att behärska olika avslut nära korg, skillnader mellan huvudsatser och bisatser, som det handlar om livet rent generellt. Därför vill jag inte längre begränsa min blogg till att enbart handla om basket, utan denna gång har jag betydligt mer egoistiska kulisser. Denna blogg ska handla om mig! Mina inre tankar om allt som korsar min väg, men med tanke på mitt vardagsliv lär det bli en hel del om ledarskap, ungdomar, skolan, idrott och samhällets mikrostrukturer. Bloggen blir någon slags en tankesmedja och inte en vägledare för andra. Jag vill ägna mer tid åt problematiserande än tyckande. Hur det ska gå till rent konkret vet jag inte, självklart är även problematiserande något slags tyckande, men ambitionen är i alla fall god.
Jag identifierar mig starkt med lärarrollen, snarare än läraryrket. Mitt yrke är mitt levebröd, men min roll som lärare sträcker sig längre än så. Att försöka sprida energi, kunskap och utveckling är mitt kall och jag hoppas att denna relation mellan mig och min blogg, min blogg och dig skall fortsätta att utvecklas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)