Vad hände med solidaritet?

Resan mot södern är avklarad. Med knäna upptryckta under hakan i en Toyota Auris och Peter Lemarc mixat med Kent samt Timbuktu i lurarna reste jag längs med biltäta landsvägar för att slutligen checka in på Storgatan i Växjö.

I bilen hörde jag en gammal proggarlåt, författad under det ljuva 70-talet. I refrängen sjöng de några välvalda ord, men det var endast ett som fastnade i min hjärna. Solidaritet. De sjöng något, något, solidaritet, något och jag kunde inte sluta tänka på dess innebörd och konstaterade hur länge sedan det var jag hörde någon prata om eller ens nämna ordet solidaritet. Därefter kunde jag inte sluta tänka på huruvida det var ett substantiv eller ej, men efter att ha konstaterat att så måste vara fallet i kombination med noterandet att detta var en yrkesskada som jag inte fann speciellt charmerande, halkade jag återigen in på hur det kom sig att solidaritet försvunnit så ur vårt kollektiva ordförråd

Efter en googling hittade jag att solidaritet, till skillnad från dronten, gredelin eller yuppienallen, inte var helt utdött eftersom det finns spår av ordet på internet. Där kunde man få en definition som beskrev hur man kollektivt tar ansvar och visar intresse för något.

Vi värnar nog förvisso fortfarande om varandra, men solidariteten har skalats av och ersatts genom diskursen empati som istället riktar sig till samt avser individen. Solidaritet är helt enkelt inte längre modernt och spelar inte i harmoni med samhällets rådande visioner om frihet och indivdualismens värdegrund.

Så tar man livet av ett ord och det blir givetvis lite intressant att ställa i relation till hur svårt människor tycker det är att exempelvis börja säga chokladboll istället för det degraderande forntidsuttrycket negerboll som i övrigt tycks vara den ultimata frihetsberövningen för vissa personer. "Får man inte längre ens styra över sitt eget språk?" Solidaritet satt däremot fastetsat i manchestersoffan, det haschluktande hippieskägget och i Eriksbergs lyftkranar. När Ulf Neidemar-LP:n slutade spelas hade ett ord gått i graven tillsammans med ett samhällsbygge och en livsstil. Ordet i sig passade inte in i den nya tiden och idag har till och med rödskägg övergett det.

Julaftonsafton

Vilken härlig jul det blev! Det är lätt att börja beklaga sig över de yttre faktorerna såsom vilket väder. Om fokus skulle ligga på det lämnade julen en del övrigt att önska, men faktum är att jag inte ägnat vädret en enda tanke idag. Vid en promenad med Frank tänkte jag och yttrade att vädret var lite höstaktigt, nästan vår, men det var snarare ett konstaterande än någon beklagan.

Min plan att försöka ta tillbaka julen fungerade ganska bra. Julklapparna kunde jag knappt drömma om och de lär ger mig mycket glädje. Väldigt mycket inredning blev det, men precis så ville jag ju ha det. Dessutom hade jag några kronor på kontot och köpte hem lite nya träningskläder på mellandagsrean. Dessutom har jag köpt lammkött från en kollega på jobbet, vilket knyter ihop säcken på ett intrigant sätt med tanke på att jag igår meddelade att mat, inredning och träning utgör en viktig del av min intressesfär. "TRIPLA (!!!!)" och en slags treenighet är uppfylld.

Nu, 22.14 börjar tröttheten komma över mig och det ska bli skönt att få sova lite inför morgondagens kalkonmiddag som faktiskt är lika mycket tradition som själva julbordet i min familj.

Tack för idag go' vänner och God Jul allihopa!

Juldagsmorgon och eftermiddag

Idag gör jag ett tappert försök att liveblogga, med det lilla undantaget att den publiceras i efterhand. Nu är klockan 11.35 och innan publicering lär klockan i alla fall bli runt 20.
Natten har varit stormig som sjutton och regnet fick vi på köpet i år. Huruvida det var vädret eller förväntningarna som höll mig vaken inatt skall jag låta vara osagt, men det sistnämnda känns mer realistiskt. Av någon anledning trivs jag i oväder, så länge som det är varmt och mysigt där man är. Distansen och möjligheten till denna är imperativ för ovädrets känslogenerering.

Imorse låg ett paket på mitt golv, trots att det vanligtvis är julstrumpan som gäller på morgonen. I paketet låg pläden som jag talade om igår vackert inslagen och ilagd i en Klippanpåse. Därefter åt jag en ganska liten frukost bestående av lite sill, julskinka, yoghurt och juice samtidigt som nattens NBA-resultat beskådades. Lakers fick återigen se sig besegrade och det grämer mig lite. Inte på samma sätt som förra året, då man konstant gick runt och var uppgiven, utan på ett mer eggande sätt, eftersom vi alltid är där och tävlar. Det är sällan mer än 8 poäng som skiljer lagen. Nu förtjänar Lakers lite vinster också! Jag kommer inte bli förvånad om det kanske ligger en trade och väntar runt hörnet, men det får vi se. Den unga ryggraden är stark, men jag undrar om det verkligen är en contenderframtid. Att komplettera med en superstjärna tror jag kan ta laget till nästa steg, men kanske är det fel tid att göra någon förändring just nu. Jag tycker i alla fall att de är roliga att se på och gillar deras geist.

Nu bryter jag morgonbloggen och senare kommer den spännande fortsättningen...

17.40 och gårdagens mål att maten skall förtäras med andakt är hittills uppfyllt. Jag gjorde ett taktiskt val att välja bort det röda köttet till förmån för fisk och i efterhand inser jag styrkan i detta beslut. Magen är stabil, tröttheten är inte på något sätt onaturlig och måendet är gott.
Lax, löjrom och käftstjärtsröran fick utgöra stommen på varenda tallrik. Rommen var så len att den nästan ramlade ned genom halsen och fisk är man inte bortskämd med, så visst är det viktigt att passa på när det bjuds.

Nu sitter jag och lyssnar på en av de sista omgångarna julmusik. Det är dock konstigt att jag för första gången i mitt liv inte blivit mätt på dessa sånger med bjällror och klämkäckhet. Min julspellista består mestadels av Samuel Ljungblahd och Ole Børuds fantastiskt funkiga, men framför allt souliga julmusik som släpptes för några år sedan. Dessutom fyller jag den med mina gamla storbandsfavoriter såsom Dean Martin, Nat King Cole och givetvis kungen av dem alla: Frank Sinatra! Där passar sig till och med låtar som inte har direkt anknytning till jul, vilket säger lite om "ordförandens" röst!
Julen tar en lite spännande vändning i år, eftersom min mormor har gått bort och traditionen därmed blivit annorlunda. Förr var vi först hos farmor för att därefter åka hem till Nordkroken och fira med mormor. I år är mormor tyvärr inte med och bror min samt svägerska har åkt för att natta lillpojken. Kvar sitter jag, mamma och pappa men det finns paket kvar under granen, så ännu är det med spänning som jag väntar på nästa inlägg...

God jul allihopa!

Imorgon är det jul för 27:de gången i mitt liv och för första gången på många år har konsumtionsslentrianen brutits itu, vilket är glädjande. Det fanns en era, då julen var full av förväntan, spänning, glädje och gemenskap, men ju fler år som samlades desto mer försvann spänningen och förväntningarna. Jag hade mig själv att skylla eftersom paketen inte längre skulle vara många bara de var platta. Detta förtog julens charm på många vis.

Mina julklappsinköp hoppas jag skall skänka mycket glädje och nytta med för den delen. Det har varit svårt i de fall där inget önskats (förstås!), men jag har försökt göra något bra av situationen och tänkt utanför boxen, men insikten om att min box kanske är snävare än den som skall mottaga paketen gör mig lite nervös.

I år, första som yrkesverksam, ville jag ta tillbaka något av det genuina och de gamla känslorna i julen och därför skulle platta paket begränsas i år. En gedigen önskelista sattes ihop och för första gången på många år känner jag en spänning som kan jämföras med svunna tider. Det är nämligen fullt omöjligt att sia i vad som kan ligga i tomtens säck imorgon.

Min önskelista består av ett fåtal redigt dyra saker, men också många lite billigare pryttlar. Under året har ett inredningsintresse annalkats för att sedan explodera under hösten. Allt jag vill ha är mat, kläder eller inredning varav det sistnämnda kommit att pryda önskelistan.

Bland annat har en ullfilt i något modernt mönster (eller mönsterbefriad) önskats. Pläden är värdefull för den är aldrig svårplacerad tycker jag! På sängen är den kanonsnygg, i stolen ger den ett lite "tillfälligt" intryck och i soffan gör den stor nytta, om inte för mig så för El Perro (Låter det som att jag vill vara en inredningsbloggare?).

Jag har även önskat mig en bordsklocka/väckare som jag tänker ha på mitt skrivbord eller vid sängen. Jag vill ha en tidlös känsla och klockan har anor från mitten av 1900-talet, men är förstås en replik av originalet. De är lika snygga, även om de dessvärre saknar lite av den patina som bara verkligt åldrande kan generera! Min förkärlek till lampor och lyktor präglar tydligt önskelistan som bland annat även innefattar fotogenlampa från den svenska södern (Karlskrona).

Mina lite dyrare julklappar har bland annat innefattat en Foscarinilampa, som är inspirerad av en japansk docka. Sedan har jag Iittala Lantern som den dyraste av de dyra bland klapparna. Det är en stor variant av en liten ljuslampa som redan finns i hemmet. Det häftiga med Lantern är att den skapar en illusion av att ljuset svävar i luften, vilket är väldigt mysigt att titta på. Utöver detta har jag önskat mig en del böcker också, för litteraturen är något som jag aldrig kan få för mycket av.

Alla dessa klappar är roliga eftersom de skapar en viss spänning i julen, men hur roliga de än må vara, så är det faktiskt maten, umgänget och framför allt kontexten som gör julen så speciell (Tack Nobel för fredspriset!). 

För första gången någonsin är jag inte längre yngsta barnet och min första jul som farbror är knappt ett dygn borta. Jag har inte gillat småbarn speciellt jättemycket tidigare - de är otydliga emellanåt och därför svåra att förstå - men den här lille pojken är intressant. Innan natten börjar skall jag slå in de sista paketen och sedan är julen varmt välkommen, där många av de käraste skall närvara om än inte alla dessvärre.

Julbordet bör väl nämnas också? Det är väl trots allt tidens mest centrala företeelse? Det är kring detta som umgänget frodas och interagerar. Jag ser fram emot maten, men ska redan nu tydliggöra för er och mig själv genom detta offentliga yttrande att min mat skall förtäras med andakt. Av respekt gentemot livet men framför allt (tyvärr) magen. Favoriterna på julbordet är definitivt den kallrökta laxen, kräftstjärtssåsen, samt min mors unikt underbara revbensspjäll med de mest kreativa smakblandningar. Dessa är i en klass för sig och mammas kokkonst är ett levande bevis på att utmaningar av gastronomiska normer, intresse för mat och vilja att leta efter sensationssmaker alltid resulterar i något som smaklökarna stimuleras av. Givetvis i kombination med års av träning! Mor har nog med råge gjort sina 10 000 timmar i köket. 

Jag har redan smockat i mig två julbord i år och det är inte annat än att man ser ned på tallriken med viss skepsis och tänker: "vad ska detta föreställa egentligen?". Där dansar sillen tillsammans med laxen, en köttbulle, någon klick rödbetssallad, ett blad grönkål och inte sjutton kan man se något egentligt tema annat än den förmodligen uråldriga intuitionen att man skall äta när det bjuds? Det måste vara samma del av hjärnan som går loss på annonseringen från bufféskylten!

Efter en spretig blogg med dåliga styckesövergångar vill jag önska er alla en riktigt God jul och kan inte lova att det blir någon mer blogg innan julafton!

Talanalys

Efter stundande jullov kommer mina elever att påbörja ett arbete med talanalys. Det har gjort att många tal lyssnats igenom och analyserats för att förbereda ett bra material inför denna delkurs.

När jag tänker på tal är Olof Palme alltid det första namn som dyker upp i membranet. Det finns faktiskt inte någon svensk talare som Palme och det blir extra tydligt när man sätter sig in i och djupdyker ned i hans retorik och framföranden. För att ställa det i relation till något använde jag Reinfeldts Öppna era hjärtan-tal och det tog inte många rader innan man med goda grunder kunde fastslå att det är två tal med ljusårs precision mellan dem, trots att de egentligen behandlar samma ämnen .

Det är frihet och längtan efter frihet som är det viktigaste för att stå upp mot den som förtrycker, det är friheten att få stå på egna ben och fatta sina egna beslut som har gjort Sverige till ett fantastiskt samhälle, den idéen borde omfatta alla och utsträckas till alla delar av världen...

Reinfeldts tal blir i vissa avseenden ganska patetiskt och med det yttranden vill jag inte förta Reinfeldts hans retoriska förmågot, i dagens standarder anser jag att han är en duktig talare, utan snarare på de facto att kontexten och tanken med talet gör det starkt politiskt, på bekostnad av att faktiskt skapa ett genuint ethos och patos i sitt tal som når bortanför den borgerliga röstlängden.
Detta, i kombination med en språklig regression i jämförelse med Palmes radioanförande till utlandssvenskar 1965 är de stora besvikelserna. Mitt lilla blockcitat visar Reinfeldts ideologiska linje och den balanserar förstås på ytligheternas yttersta gräns. På banaliteternas dansgolv dansar friheten berusad med lättjan. Ni får ursäkta mitt språk, men jag är minst sagt mätt på frihetsknarkande liberaler världen över som brukar, förlåt, missbrukar (!) ordet i de mest opassande sammanhangen. De jämställer exempelvis friheten med välmöjligheter och det är två skilda begrepp. Nog om det.

Begreppet frihet har nästan hegemoniserats genom en långvarig borgerlig diskurs, som startades på 1970-talet när skattesystemet och välfärdssamhället kritiserades starkt av de europeiska borgarna med Margaret Thatcher i spetsen. Ord som "Bidragsfuskare" gjorde att man skulle uppfatta det som något fult att inte kunna arbeta och i denna ideologi utvecklades idéen om att kollektivet skall stå tillbaka för att ge utrymme åt det rakt motsatta konceptet om att själv är bästa dräng. Frihet betecknas oftast med ytliga förtecken och det är missbrukande av ordet.

Det är inte ovanligt att högerpolitiker försöker förvrida historien, bortföklara vänsterns reformer eller ibland ta åt sig äran av dessa. I Reinfeldts exempel drar han slutsatser som har ytterst lite med frihet att göra, utan snarare ansvar och gemenskap. Det handlade inte alls om frihet, snarare var det arbetare och kapital som tillsammans gjorde uppoffringar för att bygga det Sverige som blev en fanbärare för demokratin.
Reinfeldts utlåtande är därför på många sätt en diskreditering av vår historia och våra mor- och farföräldrar att påstå att ransoneringen skedde av frihet. Att risker för "felbombningar" innebar total nedsläckning på kvällen. Detta gjordes inte av frihet. Att de byggde upp ett land genom att fatta egna beslut handlade inte om frihet, utan om ansvar som yttrade sig genom en vilja och en möjlighet att göra det bättre för alla, inte sko sig själv.
Reinfeldt använder sig av en amerikansk frihetsretorik som stärks genom historiska felslut.
Denna retorik är ytlig, ändock effektiv i ett samhälle, där ordet frihet har en enorm laddning, trots att det saknar betydelse för många invånare. Människan tycks tendera att vilja ha sin "sanning" uppackad och färdigarbetad åt oss och därför kan värdeord bli ett effektivt vapen för politiker i kampen om nya röster.

De [Nysvenskar] vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. [...] Den framtid vi kan skönja kommer att föra med sig mycket av påfrestningar och svårigheter, när vi svenskar skall anpassa oss till en förändrad verklighet, Men skall vi kunna överleva måste vi lära oss att leva tillsammans med andra.

Palmes tal har en annorlunda ingång. Talet är inte explicit politiskt, men där finns flera tydliga spår av en socialdemokratisk anda genom i stort sett hela texten och som bygger på att stärka kollektivets gemensamma ansvar och plikt snarare än individens okränkbara frihet. Palme använder sig av såväl ethos-, logos- och patosargument och gör detta genom hela texten, med besjälningar, metaforer och anaforer som de vanligaste stilfigurerna. Den implicita socialdemokratiska agendan blir inte minst tydligt i slutet av texten som går att läsa ovan.
Dessa tal blir så diametralt olika på grund av sina kontexter och avsändarnas retoriska talanger. Vi vet att Palmes kontext var något annorluna. Det var ett explosivt samhälle, där många fantastiska retoriker utvecklade sin talekonst. Dagens retoriker ägnar mer tid åt performans och jobbar mer, på bekostnad av återhämtning och rekreation. Jag tror att det är därför som talen inte får samma djup, samtidigt som själva orden ofta blir gryniga och tråkiga.
När man sitter med ett Palme-tal i handen behövs en ordlista och många stilfigurer ligger dolda, vilket gör att de märks först efter flera genomläsningar. Det är två tal med ett universum emellan dem. Reinfeldts tal blev hyllat som brandtal, men en enkel analys kan bekräfta att det snarare var kontext, omständigheter och mediala möjligheter som satte talet i en position för hyllningar. Talet i sig är inte speciellt imponerande. Det är trivialt på många sätt, även om just tanken bakom "öppna era hjärtan" är viktig.

Palmes tal har gått lite under radarn bland allmänheten, men det är ett många gånger bättre tal, oavsett vilken politisk färg du bekänner. Palmes tal blir mer träffande och precist på så vis att han inte gör politik av det och att han därför håller sig till en sanning vid tillfällen där Reinfeldt försökte ta pluspoäng genom att ändra historiebilden. Palme psykologiserar snarare över det svenska lynnet och lägger in små ledtrådar till sin politiska agenda. Talets beröringspunkter gör det briljant och tidlöst, inte de politiska intentionerna och det blir därmed lika aktuellt idag som för 45 år sedan. Samtidigt är talet universellt eftersom han talar till människans, inte bara svenskens, inre brister och dessa känns nästan biologiska. Vi kan ju se att världen kryllar av människor som stöter bort det som skiljer och Trump vann ett val bland annat genom löften att göra en konkret mur av den än så länge tankebundna barriärer mellan igenkännandet och främliggörandet.  Jag avslutar med ett av ina favoritcitat från Palmes anförande.

Utlänning-invandrare, det är alltså inget entydigt ord. Det täcker 100 000-tals enskilda människoöden med bjärt skiftande bakgrund och förutsättningar. Några - dess bättre få - i behov av vårt medlidande, men alla är i behov av vår förståelse.