Landet jante

Finns det någonting som irriterar den moderna människan så mycket som regelverket som trycker individen ned mot jordskorpan med all kraft som det allmänna samhället kan uppbåda? Vi skyller mycket på jantelagen och det tycks vara en stor inskränkning på vår frihet och medborgarens särart. När vi skall formulera och avgränsa de mallar för vad som bör tituleras som typiskt "svenskt" är det inte sällan att jantelagen har samma utstickande position som både falukorven och fikat, men med en betydligt mer nedsvärtad nimbus. Vi skäms över jantelagen och om vi bara kunde göra oss fria från denna, då skulle vi säkert bli lika eldiga och passionerade som söderlänningarna!

Jag anser dock att problemet inte sitter i skandinavernas lynne och sociala konstruktioner för faktum är att jantelagen är en slags förlängning och akademisering av mänskliga egenskaper som avskys runtom hela jordklotet. "Du skall inte tro att du är någon!" är ju en minst sagt negativt klingande fras, men minst lika negativt är väl ordet hybris, som omnämns redan  Homeros verk som en av de största synderna en människa kan drabbas av. "Högmod går före fall.", är en annan eufemism av "du skall inte tro att du är någon."

Jag tänker att jantelagen är djupt rotad i mänskligheten generellt snarare än skandinaverna specifikt, med det undantag att vi till följd av en roman författad av Aksel Sandemose fick ett begrepp som blev ett fenomen som kom att etsa sig fast i oss, men som jag känner ofta bara tycks verka åt det ena hållet. Ilskan och frustrationen över andra som har det bra, lyckas smat visar gott självförtroende är egentligen ett uttryck för den egna önskan om att ha det samma. Jag tror således att en människa som har allt, givetvis rent hypotetiskt, inte kan känna missunnsamhet och därmed inte agera utifrån jantelagens principer. Om denna tillfredställelse utgår ifrån materiella ting är den komparativ med andra och då krävs det god förmåga att känna belåtenhet över det egna, men om man utgår från en mer Taoistisk eller österländsk filosofi är det alltså den själsliga ron som är det väsentliga och då blir det materiella irrelevant i sammanhanget. Kanske är det till viss del en önskan/ambition om att inte jämföras och inte behöva jämföra som gör buddhismen så attraktiv bland många västerlänningar som lever i ett hektiskt konsumtionssamhälle?

Jantelagen som begrepp må vara skandinaviskt, men det är världsomspännande och var en kritik mot ett politiskt system och en tidsanda där alla skulle vara lika. Idag är världen mer komplicerad, men begreppet lever kvar och det kanske finns en viss styrka i det? Jag tror att människan och individen skall värna om sin särart, men att tro sig vara förmer än någon annan kan väl omöjligtvis, hur man än vrider och vänder på det, vara något positivt?

Selektivt sneakerhead

Jag utvecklade en stark fascination för skor ungefär i samma veva som jag började att spela basket. Det var inga egentliga konstigheter, men jag har ett första minne när jag gjorde distinktioner mellan skor. Det var när jag i femte, men förmodligen sjätte klass skulle gå med mamma till The stadium för att köpa nya skor. Vi nailade modellen - en slags skatesko, men inte märket. Det blev Warp och jag var egentligen mer sugen på DC. Senare, ungefär ett och ett halvt år, skulle vi köpa basketskor. Det blev Nike, men egentligen låg And1 högre på listan. Varför drar jag upp dessa anekdoter? Jo, för att det är mina första minnen där skorna fick en stor betydelse fö mig och där jag hade en idé om vad jag önskade, men som inte blev helt rätt. Det var alltså på mellanstadiet som jag började bilda mig en uppfattning om vad som var bra skor och detta eskalerade givetvis genom hip-hop- och basketkulturen. Skor köptes friskt. De stod på önskelistor och jag var priviligerad som oftast kunde tillhandahålla den där specifika skon, antingen till följd av eget kapital eller föräldrar och släktingar som offrade allt för att göra mig glad.

När jag flyttade hemifrån fick jag en månadsekonomi för första gången i mitt liv och i kombination med sommarjobb och sparande ledde detta till ett skomissbruk. Jag köpte skor för skornas egen skull. Vissa Jordans hade jag 3 exemplar av - bara för att jag ville! Det var samma samlargen i mig som köpte Pogs, GoGos, Tamaguchis och allt det där i min barndom, men som i kombination med kapitalismens och reklambranschens påtryckningar yttrade sig i en osund konsumtion. Många av de skorna kan jag i eftrhand tänka: varför skulle jag ha just dessa? Men vishet i retroperspektiv är sällan speciellt utvecklande, snarare drog jag nyttiga lärdomar av denna tid och idag är jag ett sneakerhead, men betydligt mer brukar- än samlarinriktad.

Mitt intresse går djupare än själva looken. Jag ser på reviews och liknande, men blir nästan förgrymmad över dessa ytliga analyser. "It looks really good!", "I love the three stripes right here!", "It's really comfy!" - det där är saker som har fått mig att titta in på din youtubekanal. Jag har uppenbarligen redan gillat looken och har helt andra motiv till att få en review.

Vissa skor är lätta att köpa. Jag gillar looken. Jag har pengar. Klicka hem! Men när det väl gjorts vill jag veta allt om den. Det behövs en bakgrund. Vem är designern och utifrån vilka tankar arbetade denna? Vilken inspiration hade hen? Kan man känna en slags homage till tidigare skor i den? Möter den framtiden, eller bearbetar den det förflutna? Gör den både och? Ni ser, det finns tusentals frågor att ta ställning till och som gör just den där skon extra rolig att bära. Idag köpte jag därför mina första Adidas NMD_R1, designade av den levande designlegenden Nic Galway. Allting var rätt och skon kändes symbolisk. Galway hade utgått från det förflutna och ville arbeta med de största Adidasskapelserna från 1980-talet, men ritningarna stannade i arkiven, medan designlaget bara tog med sig minnena upp till ritbordet. Det handlade om att ta 80-talets framtidsvisionerande och göra en lika futuruminriktad sko, men byggd för dagens liv. On the run. Jag är ständigt i rörelse och har en stark historisk lusta, samtidigt som blicken riktas framåt. Samtidigt är jag inne i en period där såväl musik som mode inspireras starkt från 1980-talets instoppade tishor, taktfasta trumslag och utsvävande synthar. Jag har helt enkelt köpt mig själv i form av en sko! Det är en stor del av vad sneakers handlar om för mig!

Akademisk populism

Vi svensklärare är kanske inte direkt det mest creddiga folkslaget, vare sig i samhällets eller elevens ögon. Jag förstår varför. Många av oss kan nog lätt misstas för att vara bakåtsträvare som till varje pris vill hålla fast i boken, trots den piskande konkurrensen från annan underhållning. Vi kan emellanåt få glänsa till i TP och andra allmänbildningsspel och i den trumfens stund är det inte bara egot som svävar högt i taket, utan även de tusentals böcker som gjort sin beskärda del av just den kvällens TP-facit.

Däremot är det lätt att vi går in i en enfaldighet gällande våra egna intressen och detta syns inte minns på den forskning som bedrivs runtom på Sveriges universitet. Ja, i just detta specifika sammanhang gör det kanske inte speciellt mycket, men låt mig ändå höja ett litet finger av konstruktiv kritik gentemot dagens forskarklimat. Går man ut på Diva-portalen finns exempelvis 122 sökträffar som handlar om Harry Potter och jag ska inte sätta mig på höga hästar, hävda dessa arbetens irrelevans eller påpeka situationens absurditet, men däremot kan jag inte undgå att fundera på hur dessa 122 uppsatser och avhandlingar bidrar till ett bättre samhälle, om vi ska se på det hela krasst?

Som svensklärare är det enkelt att se vitsen i 122 uppsatset om Harry Potter. Det är ju litteratur som vi talar om för sjutton! Men som lärare, utbildare och med en fot i den akademiska världen tycker jag att det är ett överflöd på avsmalnande ämnen. Jag skrev smala uppsatser om ortens betydelse inom hiphopkulturen, Olof Palmes mytologiska roll i den samma, gestaltningen av islam inom amerikansk hiphopkultur ur ett historiskt perspektiv, men det var de första av varje och ämnena har ännu ej utforskats speciellt mycket mer.
Inom läraryrket har hiphopen faktiskt varit en styrka. Många unga idag kan relatera till musiken och det ger mig perspektiv även på annan subkultur. Harry Potter hyllas ofta inom skolvärlden. "Bjud in Harry Potter och fantasy i klassrummet!", är übertrendigt föreläsningsmaterial, men med föga verklighetsförankring av den anledningen att det faktiskt inte är så många som älskar Harry Potters värld av mugglare och svartmagi, som det exempelvis finns elever som kan fortsättningen på raden "Så många broar jag bränt, ingen som tog mig riktigt över...", eller någon annan av Håkan Hellströms låttexter.
Och de som älskar harry Potter tycks dessutom oft redan letat sig vidare in i fantasyns magiska värld, med andra ord frälser man den som redan har träffat sin frälsare!

Jag har väl på något sätt försökt att påvisa hur Harry Potter och fantasy blivit ett exempel på akademisk populism inom svensklärarkåren och svaret ligger i att Vi själva är så omåttligt förtjusta i den lille pojken med en blixt i pannan, drakar och svärd och det gör att vi inte ens behöver anstränga oss för att hitta alla de tusentals styrkor som finns i fantasygenren.
Jag tycker problemet är att genren i sig inte är något unikt, utan du kan hitta samma tematik i tusentals sånger, ungdomsböcker, noveller och liknande. Jag tror att det är bra med utgångspunkter från den egna intressesfären, men man måste vara försiktig med att pracka på eleverna dessa. Jag älskar hiphop och soul, vilket gör att jag utan problem därigenom kan visa en text som handlar om abort, förlorade vänner, kärlek, döden eller livet. Stopp! Nu ska eleven hitta det samma och det behöver inte vara ur min Spotifylista!

Inte någon Söderberg direkt

Det här med bloggandet blir lätt lite skitnödigt och pretentiöst. Det är akademikern och litteraturälskaren i mig som försöker leva ut svängarna lite och emellanåt går det fullkomligt åt skogen. Jag är dessvärre ingen Söderberg, inte ens en Ranelid, till mitt eget stora förtret, men den lilla litterära ådra man har måste omhändertas på bästa tänkbara sätt. Bloggen blir min outlet, full av otydligheter, triviala betraktelser och tidsfördriv, men emellanåt hoppas jag också kunna producera ett alster som inte bara får mig att tänka till, utan även någon annan. Även om det är lite skitnödigt, försöker jag i alla fall alltid att hålla det äkta och nära mig själv. Problemet är att det inte alltid är enkla saker som beskrivs och då måste ord som kanske inte ligger nära till hands användas och däri ligger en enorm begränsning. Det är ju det som skiljer de stora från sådana som mig! De kan med enkelhet beskriva de svåra sakerna i livet. Som Söderberg när han i Doktor Glas skriver att han bär sin ensamhet med sig i folkvimlet som en snigel bär sitt hus. Fantastiskt och ganska enkelt formulerat, men förmodligen hade han tänkt på fraserna i en vecka!

På en blogg finns inte utrymme för så stringenta formuleringar, nej här är det lättare att måla sin text i lite finare eller ålderdomliga ord som slåss mellan grammatiska stilbrott och enfaldiga jag-tyckanden, men det gör dock inte så mycket, eftersom bloggen har så breda syften och åtagandena beror helt på avsändarens och läsarens outtalade överrenskommelse om hur bloggen skall läsas.

Så mina ambitioner med bloggen är inte mycket att hänga i granen. Det är någon slags showcase av det egna intellektet, vilket nog tyder på ett beklämligt narcissistiskt drag, men i ännu högre grad, och detta är min offentliga och bestämda bakgrund och avsikt med bloggandet, handlar det om att skriva ut de betraktelser som svärmar runt i mitt liv. Det är en övning i att bli bättre på skrivandet och framför allt skriva ut mina tankar, för det är sannerligen inte alltid så enkelt. Framför allt inte om man är man!

Mörkret

Det är viktigt att lära av historien, eftersom det ger oss möjlighet att inte göra om samma misstag igen. Denna devis är något så när allmänt vedertagen, men om det ändå vore så enkelt!

En stark evolutionskritik anser jag ligger i människans inre och hur ofantligt lite det har utvecklats. Vi har förvisso blivit längre än tidigare, men våra djup är exakt lika mörka som för tusen år sedan. Visst, vill vi påvisa hur Djingis Khans brutaliteter aldrig igen kommer tolereras. Likaså vill vi säga att förintelsen är ett mörkt kapitel, men det är skrivet i en bok som aldrig igen skall öppnas.
Men faktum är att vi som individer kanske har lärt oss läxor, men dessa påverkar nog inte de där mörker där girighet, hat och förnekelse regerar. För just nu dör folk runtomkring oss.

Jag själv tänker mycket på Syrien. Hur delaktig är jag egentligen i de tusentals människors öden? För även om jag med stolthet kan förkasta och fördöma de övergrepp som sker där nere, känner jag en oro för vad ska hända i detta land när tusentals nya människor med bakgrunder helt olik min och din skall bosätta sig här? Det är ingen rädsla, men om det skulle varit fallet hade den säkert varit befogad! Däremot är det en ovisshet som i allra högsta grad är befogad.

Då måste jag resa ned i mitt eget mörker och lysa upp med en ficklampa. Även om min ovisshet känns befogad kan den omöjligtvis få styra över mitt handlande och ställningstagande, för ett sådant agerande är att titta bort när människor dör framför mina ögon. Jag tror på en enad mångfald och det börjar i det inre. Djupt nere i mörkret i en kamp mot såväl fördomen som pessimismen, men också hatet som följer av de fruktansvärda våldshandlingar som utförs av marginaliserade personer med sprängämnen runt sin torso.

Ett tomrum reserverat i oss alla

Vinterkylan ser ut att ha nått Växjö igen efter ett par dagar av nästintill tidig marsartat klimat. idag är det dock rått igen och marshallerna får en vidgad betydelse innefattande både symbolik och värme. Det är ju något inbjudande i detta ljusfenomen som liksom drar oss in i butikerna vars exteriör bepryds med varma lågor.

Vintern i sig får en slags mänsklig karaktär genom det kyliga yttre mot de hårt kraftverkstuggande hushållen, där På Spåret och TV4-satsningar slåss om två ganska skilda publikklienté. Det lättsamt intellektuella mot det lättsamt kraftfulla. Hjärnan mot muskelkraften och antitesernas antites osynliggörs varje fredag klockan åtta. Den kanal som du väljer kan få förödande konsekvenser för hur du uppfattas. Snart drar dessutom Melodifestivalen igång och förpestar all den luft som jag dagligen andas. Möjligheten att se föredettingar slåss mot idoler och en styck version av "Hjärtums egna" varje omgång, tilltalar mig inte alls. Ett år vann förvisso just en sådan "småbygdens okrönte aristokrat"!
En mellanstadielärare från Västkusten någonstans, men askungensagor är annars mest där för sin potential att någon gång ge utfall. De flesta gångerna blir jag både yr och illamående av det som beskådas. Därför, av hälsoskäl alltså, undviker jag detta spektakel; en slags freak show i dåliga melodier, överdåd och aptitlöshet i så stor utsträckning som absolut möjligt, men gläds samtidigt åt alla de som redan ikväll längtar efter den där dagen i maj när svensken försöker sjunga röven av hela Europa.

Människan är ett delikat och febrilt släkte i jakt på något substantiellt. Tyvärr är det betydande allt för odefinierbart och det gör oss flyktiga istället. Sökandet efter sökandet är vår arts andliga variant av idrottslagens samt skolans: "när resan är målet".
På äldre dagar har jag försökt besvara några av livets stora frågor, men landar dessvärre ständigt i ett magplask och det kan rimligen ha att göra med just det odefinierbara i oss. Det är nog just nämnda tomrum i Homo Sapiens själ som Sartre lite sorgset konstaterade var tillägnat Gud. Nu när vi är mindre religiösa än någonsin försöker vi nog fylla detta förhandsbokade vakuum med andra saker, kickar och uppfattningar. Det kanske inte är ett mycket sämre alternativ, men det behöver säkert inte vara bättre heller för den delen.

"Skolan måste ställa krav"

Skolan är ständigt under luppen från alla möjliga håll och det går väl inte en dag utan att du eller jag matas med information om något skolreformsförslag, en debattartikel eller en delning som bara är "sååå spot on" på Facebook. Alla tycks med rätta ha en åsikt om skolan och har sina egna svar på vart utbildningskolossen felar. Disciplin och för häftiga förändringssvängar brukar vara återkommande utvecklingspunkter och jag tror att det ligger sanning i båda dessa områden.

Det har varit på tapeten i flera år nu. "Man måste ställa krav i skolan", men jag tror att uppmaningen är missvisande, för snarare handlar det om att ge skolor och lärare verktyg att få agera när ungdomar inte uppfyller de krav som redan ställs från skolans sida.
Det systematiska felet är inte att lärare undviker krav gällande inlämnade uppgifter i tid, ömsesidig respekt, lugn och ro på lektioner när detta efterfrågas eller närvaro vid lektioner, utan felet är att man som lärare och skola ofta är maktlös när dessa premisser bryts. Visserligen kan man ordna kortsiktiga lösningar, men precis som med en matchplan i basket eller uppfostran av en hund, kommer det bara vara ett plåster på såret om det inte finns långsiktighet.

I övrigt NBA Starters Weekend Whoopsies är katastrof. Att göra ytterligare ett Bloopersprogram från NBA, skulle kanske rent hypotetiskt gå, men tyvärr finns det inte tillräckligt med material för två Tabbprogram. Shaqtin a fool har ensamrätt och det går inte att göra material av de sekvenser som Shaqtin cuttade, framför allt inte när det är fyra vita mediatränade personer som inte riktigt når samma swagger och ethos som Barkley, The Jet, Ernie och Shaq har. Det blir platt fall tyvärr.

Dynamiska rum

Blir du lönsam, lille vän (1972) av Peter Tillberg är nog Skolsveriges mest brukade bild. Den används överallt titt som tätt och ofta med någon problematiserande formulering om skolans tillkortakommanden eller utmaningar. Allt som oftast rör dessa didaktiska frågor och abstraktioner såsom engagemang och motivation.

För några månader sedan växte mitt intresse för inredning lavinartat och jag började då att intressera mig för rumslig dynamik, vilket åter hamnade på tapeten inför vårterminens stundande muntliga argumentationer och retorik. Blir du lönsam, lille vän är talande, inte enbart utifrån det abstrakta och titeln, utan för mig handlar det minst lika mycket om det konkreta. Det vi ser. Barn sitter uppradade i bänkrader och jag tror inte att det alls är en bra lösning för att skapa ett dynamiskt klassrum. Tänk om man istället skulle ställa bänkarna i en mer teaterliknande V-formation och flytta ihop gruppen mycket mer. På så vis tror jag att elever och lärare hamnr närmare varandra och det blir lätt att skapa diskussioner med elever runt om och inte bara de man sitter bredvid.

Kolossen på Rhodos

Antikens sju underverk, vilka historier de där är! Hur mycket önskar man inte att de fortfarande funnits kvar och samtidigt undrar man hur mycket kredibilitet de fått idag? Utan tvekan tycks historien om dessa förvanskats genom decenniers överdrifter, precis som gammelgäddan i sjön. Jag läste att Kolossen på Rhodos knappast var placerad i inloppet till hamnen, eftersom en sådan konstruktion varit omöjlig vid den tiden. 
Det finns ändå något kittlande komiskt i tanken på ett fartyg köra in i en hamn mellan benen på en naken gigant. Var fäster alla tusen sjömän blicken när masten långsamt gled förbi kolossens fasta skinkor och långsamt närmade sig Helios kala, bronsfyllda scrotum? Denna tanke är dessvärre lika irrelevant som alla historier om gammelgäddor, bigfoots (Bigfeet i plural?) och Loch Storsjöodjur. De förblir skrönor, men dess betydelse skall inte förtas för den saken skull!
De där fröna som såtts gällande hur något eventuellt kan ha varit sätte rigång tankar som aldrig riktigt lämnar dig. Det kan vara så att gammelgäddan faktiskt finns. Det är inte helt orimligt att någonstans på botten i en sjö ligger en krake och väntar på samma gammelgädda som farfar hoppas fånga.

Man gör kanske rätt i att lämna skrönorna i fred och se det som ett slags homage till historien och platsen. Och även när motsatsen är bevisad, så kan det trots allt finnas en liten möjlighet att någon siffra blivit fel och att allting faller med den. Om inte annat blir det i alla fall lite roligt att tänka så!

Tidens tempo och attityd

Förra helgen beskådades nyhetsmorgon samtidigt som frukost imundigades. Det, ja alltså nyhetsmorgon, handlade om tulpaner, mat, brustna hjärtan och träning. Ganska talande egentligen för den tid vi är med och skapar, eftersom det tar upp stora delar av den bredd alla vardagens kval ställer oss inför.

Träningsepisoden fick igång mina tankar, men inte just då utan långt senare efter en promenad runt Växjösjön, då jag ställde mig och skar champinjoner. Hjärnan svävade ohämmat vidare till Jamie Oliver som har ett program där han lagar mat med 15 minuter på klockan, med resultatet att kocken i ett avsnitt struntade i att skära champinjonerna speciellt noga till följd av just tidspressen.

Det lite morbida i denna kråksång är att vi hela tiden tycks anpassa oss till mindre och mindre tid och då menar jag verkligen anpassa oss. Vi tävlar hela tiden mot varandra, men dessutom mot klockan och det känns onekligen inte speciellt sunt. Det är ju ett abstrakt fenomen och en kamp som människan omöjligtvis kan "vinna", hur gärna man än blottar sin mångsidighet, effektivitet och förmåga genom sociala medier.
Man kan nog inget annat än undra vilka effekter som all tidspress har och kommer att ha på oss i framtiden. Utifrån mig själv är jag en stark motståndade till att vara en slav under klockan. Inte på så vis att jag är rädd för att vara effektiv. Tvärtom har detta sällan något alls med effektivitet att göra, utan snarare spretighet och krama ut varenda liten droppe av energi som finns i kroppen. Om en källa töms kan det ta lång tid att få tillbaka dess elixir och det kanske är det vad som händer när man blir utbränd eller kärleken tar slut.

Jag tror att det kanske är dags att börja möblera om i det svenska och västerländska systemet gällande ekonomi och pengar. Pengar som den enda faktiska värdekällan har väl hegemoniserats och varje år handlar varje anställd människas viktigaste samtal om att motivera varför just hon skall tjäna mer nästkommande år, samt hur mycket som tycks vara rimligt.
Kanske skulle man kunna hitta en belåtenhet med sin nuvrande lön och istället ges möjlighet att "köpa sig fri" från tid. Varför inte hamna i en situation där man inte längre kräver mer pengar, utan mer fritid istället? Jag tjänar lika mycket som förra året, men jobbar mindre. Kanske öppnar det upp för nya anstälningar?
För mig är detta inte alls en främmande tanke vars ekonomiska konsekvenser jag begrundat ytterst ytligt, men som på ett individuellt plan känns lite lockande redan idag, men som om åtta år när man kanske har småbarn, säkerligen kan göra stor skillnad för familjelivet.

Clippers är storebror

Konsten att stänga matcher är få förunnat, men faktum är att rutinerade lag brukar vara betydligt bättre på det än unga. Jag har just bevittnat Lakers spela mot Clippers: ett derby som jag hade hoppats skulle bli mer jämnt, men Clippers är storebro och det är ingen som kan säga något annat. Lakers kan få fantastiskt sänk, men så var dessvärre inte fallet ikväll, men tyvärr var det i försvaret som de stora luckorna inte lyckades täckas.

Lakers har svårt att försvara guarder och pickandrollförsvaret har sett oskarpt ut under hela säsongen. Med Black på planen finns lite annorlunda koncept än med Mozgov, men för mig är det ytterst skakigt att ha Mozgov som försvarsankare. Deandre Jordan dunkar in nio bollar! 20 returer - 20 poäng! Det säger lite för mycket om problemen som finns, men samtiidgt ska man ha all respekt för Clippers bollscreenspel, eftersom det är oerhört tight med Chris Paul som dirigent.

Kul att Zubac får minuter i slutet och jag har goda förhoppningar om honom. Han kan bli en vansinnigt användbar spelare i NBA! Stor, ödmjuk och med känsla för korgen.

Första veckan tillbaka i skolan, en ny siffra till livet och lite annat

Första skolveckan för terminen avklarad och det är med spänning som jag ser fram emot vad som komma skall. I historiekursen fick jag stuva om lite, till följd av att eleverna inte läser samhällskunskap. Jag tycker att det finns många viktiga delar av samhällskunskapen som är varje medborgares rättighet och skyldighet att veta om och då pratar jag inte om hur många riksdagsledamöter som finns, utan större frågor såsom ideologiska skillnader mellan partier och liknande. Därför kom kursen för mig att ta inriktning på industrialisering, socialism, liberalism och nationalism, med utgångspunkt i Tyskland och Ryssland som två länder med liknande potentialer, men med olika ideologiska utvecklingar under 1900-talet. Dessutom har jag slängt in lite källkritik genom Ådalen 1931.

I en av mina svenskkurser har vi jobbat med referat och dagens fokus var kommatecken. Jag gillar att inkludera grammatik som microfärdigheter i mina lektioner eftersom denpå så vis blir den ganska naturligt integrerad i det faktiska arbetet. Idag var vårt fokus just kommatecken - när passar de, när passar de inte och hur viktiga bindesord och bisatsinledare är.

Dessutom har jag lyckats att bli ett år äldre, vilket känns... nej, det känns nog inte alls! Jag åldras förhoppningsvis med viss dignitet, men det var kul firanden för mig. Mina tjejer hade fixat tårta och jag gladdes åt två stora bitar. Den tredje fick jag i ansiktet, efter att ha hetsat dem till att kasta den i ansiktet på min kmpis. Den egna medicinen är aldrig god.
Jag fick dessutom fina ölglas, en givande fikastund och en ljuskonstellation, men det var från andra viktiga personer i mitt liv!

Nu skall jag snart iväg till hallen för lite egen träning innan veckans sista pass avklaras. Idag kommer höftarbete vid bollscreens och stängda-till-öppnasteg att dissekeras.

Ljuskonstellation

El Perro kommer med för att han är bäst!

En blick i historien lär mig alltid något om idag - Populism och identitet

Jag har haft ett härligt jullov, där mycket tid ägnats åt att läsa, förbereda vårterminen, men också grubbla över diverse trivialiteter och livsavgöranden.
Ett av de största hindren som jag tror att vi människor möter är huruvida man kan integrera sig själv i en problembild.
Det är lätt att se på ett problem utifrån ett fågelperspektiv, med styrkan att det blir en bra extern fokalisering och skärpa på scenariot. Tillkortakommandena rör istället att man förringar sin egen betydelse i det inträffade. Det här kan handla om vad som helst i livet, i laget, klassrummet eller hemmet, men i just denna text vill jag diskutera lite om hur man ibland tycks agera och varför vi gör som vi gör när det handlar om vårt eget identitetsskapande.

Jag tog fram min gamla hisoriebok häromdagen för att förbereda ett nytt projekt som handlar om Europa under industrialiseringens tidsera. Det var en tid då liberalismen fick ge vika åt socialism och nationalism som växte sig starka under tidigt 1900-tal. Återigen har nationalism blossat upp i Europa och det är många slående likheter med vågen som svepte in över Europa under 1900-talet. Samhället är i ständig förändring, men med jämna mellanrum sker mer radikala sådana. I dessa stunder är trygghet och gemenskap extra viktigt för människan och att homogenisera en grupp blir därmed ett effektivt politiskt redskap. Anledningen til att vi behöver detta beror på att vi i tider av förändring bryter upp med något gammalt och därmed tvingas att acceptera en ny social situation; en situation där ökad internationell konkurrens, vissa stråk av protektionism och ovisshet gällande just trygghet gör att nationalism, patriotism och andra extrema högerpopulistiska idéer inte ligger långt borta att ta till i kampen om att "återställa" samhället, vilket dock inte gör någonting alls åt andra länders slagkraft och utveckling.

Tyvärr är denna lösning föga beprövad och ideologin som sådan - att skapa enighet och en kollektiv identitet - är på förhand dömd att misslyckas, men i strävan och kampen för detta är det lätt att i affektion böja sig för populism. Det är inte långsiktigt, eller ens rätt, men vansinnigt enkelt att ta till när man känner sig underlägsen.

När ghettot övergav hiphopen

Jag skrev min C-uppsats om hur orten och Olof Palme framställdes inom svensk raplyrik. Det var ett givande arbete som tog mig ned i hiphopens källarvåning, där det var mörkt me allt som ofta ganska varmt, eftersom rappare är mästare på att hitta positivism och betydelse i prostitutionens, drogerna och övriga kriminalitetens svärta.

Antalet timmar som spenderats med hiphopmusiken är många. Från det att jag var 11 till 18 vågade jag inte erkänna att Beatles, Jimmy Ruffin, Håkan Hellström och många fler åsamkade liknande känslor inom mig, men det satt i åldern och identitetssökandet. Att inte förneka, men vägra erkänna vissa sidor offentligt stärkte i alla fall den yttre bilden av mig själv. Nu för tiden kan jag utan problem erkänna hur såväl hip-hop som rock fyller mina spellistor. Hiphopen är däremot en genre som jag är ytterst selektiv till följd av senaste års degraderingar i alla dess olika former. Kanyes utspel, Jay-Z:s riiiiktigt trötta produktioner, Mos Defs flykt till den afrikanska kontinenten och slutliga desertering från världens scener.

När man fördjupar sig inom lyriken ser man tydliga förändringar genom olika årtionden och en av dessa rör hur man talar om ghettot. Det ordet var ganska populärt under 70-, 80- och 90-talet, men har sedan början av 2000 kommit att ersättas allt mer med "the hood" och det är en diskursivt intressant förändring av hiphopspråket och innebörder. Masta Aces H.O.O.D är en riktigt fin produktion som jag misstänker tar in mycket av problematiken i det gamla begreppet "ghetto". Problemet med ghettot var att det ganska snabbt blev förknippat med enbart den svärta som nämnts i inledningen och hood nyanserade debatten en aning. Det förringar inte vad som finns där, men det begränsar inte hemorten till att enbart innefatta problem och Reaganomics efterdyningar. En liknande förändring kan man se inom den svenska hiphopen, där "orten" fick en liknande betydelse.

Så språklig förändring är väldigt spännande att undersöka, framför allt i en så lyriskt närvarande och markbunden musik som hiphopen. Hiphopens ständiga kamp mot äkthet och att tillhöra den verkliga skaran som levt det hårda livet, samtidigt som ortfolket måste känna igen sig i skildringarna som återges. Om allt är svart, förlorar berättelsen autenticitet och detta är livsviktigt för musiken. Ghettot var för ensidigt helt enkelt.