Ett besök i min hembygd och gränsen mellan förflutet och morgondag är idag

En lite sulig rubrik, men jag ska förklara min tanke. Det hela börjar i min barndom. Jag växte upp i den lilla bruksorten Vargön utanför Vänersborg (tillhör denna kommun). Vi Vargöbor var lite sämre än Vänersborgsfolket, då vi hade en mer arbetarpräglad accent i såväl vårt tal som vår stil. De flesta förknippades med raggarkultur och våra två stora bruk. Ett pappersbruk och ett smältverk följt av diverse bilverkstäder och småindustrier, två skolor och en uppsjö raggarbilar. Vänersborg var å andra sidan en köpmannastad och det blev väl någon slags kulturkrock, även om den knappast var av allvarligare slag - tvärtom var det nog för de flesta mest ett roligt tjivande. Jag avskydde förvisso raggarkulturen, men var (och är) ytterst stolt över mitt ursprung i Vargön. Mina släktingar har arbetat och slitit i blåställ. Det sitter en stark identitet i det och den är viktig för mig framför allt nu när man  akademiserats lite efter nästan sex års universitetsstudier.

För ett tiotal år sedan lade man ned Holmen Paper, då det inte längre var produktivt. Det blev ett enormt avbräck för bygden, eftersom en ganska stor procentsats av dess invånare arbetade där. I samma stund som någon stängde av strömmen steg förstås arbetslösheten och en ganska dyster stämning som egentligen börjat långt tidigare spred sig ytterligare. Vargöns storhetstid var sedan länge över, men ortens långsamma död blev en plåga, som inte underlättades av att smältverket köptes upp av ett turkiskt företag. Oron att även denna fabrik skulle flytta blev ganska cementerad hos Vargöborna.

Dagens upptäckt
Mitt höstlov använder jag på bästa tänkbara sätt genom att åka hem till min ort och i kvällsmörkret genom Vargön Boulevard, en gågata med en bilförsäljare, tre pizzerior, en frisersalong och ICA Älgen var stämningen ganska dyster. Jag förstår att man måste vara uppvuxen här för att älska det, men ofta räcker inte ens hembygdspatriotismen för att dölja lite av det vemod som planteras i ens bröst. Idag åkte jag ut till bruket, eftersom min mamma och pappa ville visa mig vart min mormor en gång i tiden började jobbba, en av de få byggnader från Wargöns bruk som fortfarande står kvar. Väl där möttes jag av en käftsmäll utan dess like. Aldrig förr har jag sett en sådan potential i historien. Jag kommer lägga upp lite bilder i detta inlägg och de ger inte riktig rättvisa. Atmosfären är enorm och den kan inte fångas in i min Iphone 4-kamera, men det ger i alla fall något att visualisera utifrån.

Det var sagolikt magnifik graffitti som inspirerade bland alla rivväggar

Det första jag lärde mig var att kreativiteten strömmar så fort du har ett klädesplagg som sträcker sig till knäna, en accessoar som täcker hals (varför inte en halsduk eller scarf?) och en hatt. Det är inte för inte som Tinker Hatfield - skaparen av de flesta numer ikoniska Air Jordanskor - ofta ses i hatt.

Mor och far berättade om det projekt som planerats i området, men som verkade gå i stöpet. Planen var att bygga en ny industrihamn, men Göteborg ville visst sänka någon bro, vilket skulle göra att båttrafiken förmodligen i stor utsträckning skulle omdirigeras.

Själv tänker jag i helt andra banor. Jag är en stor fanatiker av det förgångna och älskar urban exploring. Jag tror att Sverige alltid kommer att ha en industri, men att förlita sig på den som något långsiktigt och hållbart tror jag är för ensidig syn på områdets framtid. Vi vet inte hur framtiden för den svenska storindustrin ser ut och att förlita sig på denna och alla gränskommuners välvilja för att få en industrihamn känns lite som konstgjord andning. Det blir ett slags att anknyta så stark till vår historia att man tenderar inte blicka framåt och istället tänka: vad är morgondagen? Jag tror inte att det är industri som är huvudingrediensen i ortens framtid, däremot är jag fast besluten om att det är ur denna som hela Vargöns framtida själ skall byggas.

Resterna av gamla stålhätteskor, olja och blåställ

Lägg märke till hjortens horn och fågeln som placerat sig på ett av dem

Vi lever i ett nytt samhälle och Richard Florida (professor vid George Mason University) som bland annat har studerat urbanisering och författat boken Den kreativa klassen (2006) skriver om den nya tidens städer och orter. Florida talar om ett samhälle där kreativiteten är viktigare än någonsin och det är områden som förmår att erbjuda människor mångfald, öppenhet och miljöer som är stimulerande för kreativa individer som kommer överleva framtiden. Där kreativa människor flockas, dit flyttar också kunskaps- och tillväxtsföretagen.
Jag skulle därför istället vilja att man gör något modernt och kreativt av detta område. Ta till vara på det vackra läget och bygg lägenheter i alla olika prisklasser, skapa ett museum, där Vargöns historia tas till vara på, bygg kanske en idrottshall och gör det till en plats av människor och för människor. Vargön behöver ett lyft och att bygga ett nytt modernt, men samtidigt tidlöst område tror jag kan vara ett sätt att få folk att flytta dit. Bygg småbutiker för närodlad mat, kanske lite kontorsbyggnader, men bygg detta med en stark historisk närvaro. Jag skulle vilja göra något kreativt, av respekt och kärlek gentemot mitt ursprung. Det finns ingen som helst ambition eller lust att köra över det som finns,  tvärtom ska det lyftas fram, förnyas och visas upp med stolthet.

Istället existerar en oerhörd potential i detta område. Det är ett utmärkt tillfälle att skapa ett modernt område som tar min bruksort in i framtiden, utan att inkräkta på ett fint arv. Däremot kan vi inte hålla fast i det förgångna i arvet och försöka återuppliva det gång på gång. Det finns, det lever, men det ser annorlunda ut. Framtiden ligger i människor. Genom att bygga inspirerande byggnader, bostäder och förankra dessa i lokalhistorien tror jag att Vargön inte bara kommer överleva, utan växa och skapa en ny hållbar och långsiktig storhetstid. Det har bygden inte haft sedan mitten av 1900-talet, så tiden är helt rätt.

Frank

Wargön med den ikoniska porten fotograferad från avstånd

Ord behövs inte för att besriva genialitet

Bostad eller industribrygga?

Porten och byggnaden där mormor började jobba i under mitten av 1960-talet.
Ett museum med lokalhistoria skulle utan tvekan kunna rymmas här.

Mina 3 filosofier i hallen

Övergripande mål: "Att skapa en positiv tävlingsinriktad träningskultur"

En tydlig idé om vad det är som man i alla fall önskar göra är förstås viktig i arbete med utveckling och unga idrottsutövare. I Ravens har vi satt upp följande regler inom de tre mest spelknutna delarna av vår idrott. Sedan finns det ett tusental tekniska aspekter av sporten som går att bryta ned ytterligare och ha en filosofi samt ett regelverk gällande, men dessa indoktrineras istället på träningarna genom repetition, nyckelord och fraser. Jenkarna är fantastiska när det kommer till frasskapandet, metaforer och symbolik, men att direktöversätta uttrycken till svenska innebär en pedagogisk och formmässig förlust och därför behåller jag i synnerhet rim såsom "Clip the hip", "Guard your yard" etcetera. Det finns uttryck som helt enkelt är för bra att inte använda sig av. Viss egenproduktion av fraser, metaforer och liknande genomförs förstås och tresekundersområdet refereras till som "slottet", eftersom det finns en grad av tydlig symbolik i ordvalet. I slottet finns rikedomar som vi måste försvara och på andra sidan av planen vill vi erövra motsvarande skatter. Så de huvudsakliga filosofier som mitt coachande bygger på är:

Träningsfilosofi
1. Var i tid
2. Var förberedd (mentalt och fysiskt)
3. 1%-regeln - Bli bättre på något / Lämna bekvämlighetszonen
4. Spela hårt
5. Var fokuserad
6. Våga göra saker - Try -fail, try again - fail better, try again - succeed & proceed

Försvar
1. Prata med dina lagkamrater
2. Sprinta hem
3. Pressa boll
4. Krymp ytor - Skydda korgen (No layups allowed)
5. Blockera ut

Anfall - Spela snabbt, spela med utrymme och rytm, spela tillsammans, var kreativa skapare
1. Sprinta upp - första 3 stegen
2. Tveka aldrig - 0,5-sekundersregeln (attackera, passa, skjut)
3. Skapa utrymme
4. Konstant rörelse - Läs spelet (attacker och passningar) och hitta lösningar (Rör dig fritt på våra 6 perimeterpositioner)
5. Kom in i tresekundersområdet - Älska layups och öppna 3:or
6. Skapa bra skott för varandra

Att ha dessa regler är viktigt för att ha något att bygga sin verksamhet på. Och faktum är att detta är regler eller Non-negotiables, det vill säga dessa saker skall göras varje dag och om de inte fullföljs blir det konsekvenser. Självklart är det inte något som man pluggar in och sedan kan man det utantill, utan det är kontinuerlig utveckling varje dag i hallen.
Jag gillar att utgå från 2-teorin: det tar 2 minuter att känna igen en motorik grundläggande, det tar 2 veckor att behärska denna och det tar 2 månader att kunna göra det instinktivt - även om denna teorin är mer en riktlinje. Vissa saker tar förstås mer tid, medan andra går snabbare. Därför måste vi ledare ha tålamod och ta lagom stora steg och bygga huset från grunden och då kommer vi in på ledarskapet mer generellt. Jag har värdeord som jag vill bygga min verksamhet utifrån. Dessa värdeord tar jag med mig in i klassrummet, matbutiken, vardagslivet och försöker varje dag leva dem. Ibland skiter det sig förstås, men det förringar inte värdeordens relevans.

Glädje - Jag måste ha passion för och energi i det jag gör
Respekt - Jag respekterar mig själv, min omgivning och den uppgift/spel som jag utövar
Attityd - Jag har en positiv attityd och tror på mig själv, min betydelse för mitt lag och mitt lag
Hängivelse - Jag ställer upp för mitt lag och är en del av det större lika mycket för dem som jag är för mig själv. Jag är också hängiven utvecklingen och att varje dag försöka bli bättre på något
Tillit - Jag litar på att mina kompisar och vet att de gör det samma om mig
Ansvar - Jag tar ansvar för mig själv, mina kompisar och min egen utveckling
Stolthet - Genom att leva och agera de första sex orden kan jag känna stolthet över mig själv och mitt lag och det vi tillsammans åstadkommer

Stoltheten är en slags följd av de tidigare sex orden och notera att det inte alls har med något summativt resultat att göra. San Francisco 49-ers legendariske coach Bill Walsh skrev en bok vid namn The score takes care of itself och det är en tanke jag tillfullo delar. Gör vi rätt, vilket är att fokusera på vår individuella och kollektiva utveckling som spelare och personer, kommer summativa värden så småningom bli tydliga, men de kan inte vara vad vi fokuserar på - framför allt inte i arbetet med unga idrottspersonligheter.
Är allt detta fulländat, eller ens i ett gediget stadue i mitt lag? Definitivt inte, men detta är vår karta eller vår färgduk som vi dagligen försöker fylla ut mer av.  Det är ju det som är själva processen och den har inget tydligt slut, men längs med vägen hinner man uppleva så mycket och växa som lag och individer.
Man måste repetera för att etablera och en extra nedskrivning är en bra repetition halva vägen till halvvägs in i säsongen.

Vår ungdoms största avsaknanden

Jag genomförde en skrivuppgift i skolan med mina 1:or för några veckor sedan. Övningen låg placerad i en klämvecka mittemellan två större arbeten och jag utnyttjade tillfället att lära känna mina elever lite bättre, genom att låta dem få skriva ett arbete om sina förebilder. Jag blev ganska tagen av antalet elever som faktiskt saknade någon förebild. Vissa visade ett nästintill chockartat tillstånd över  uppgiften, men jag stod på mig och påpekade vilken inverkan en förebild har på ens eget identitetsskapande. Om de inte hade någon förebild rådde jag dem att aktivt söka och de skulle finna! De som inte hade någon förebild bad jag istället skriva om egenskaper som de själva skulle vilja ha, utveckla vidare eller som de anser att en bra människa bör besitta.

Faktum är att delar av klassens reaktion och svårigheter att hitta förebilder är ett ytligt problem som bottnar i något betydligt djupare. Bob Rotella, en av USA:s främsta idrottspsykologer har nämnt det, likaså Nikes grundare Phil Knight som talar om dilemmat i sina memoarer Shoe Dog. Många av dagens unga har bättre förutsättningar än någon tidigare generation, men är inställda på en pessimistisk grundväxel. Många tycks utgå från att världen inte är en positiv upplevelse och det finns en pessimism som jag tror hämmar och i värsta fall dödar kreativitet.

Ett av mina viktigaste uppdrag som lärare, coach, medmänniska, ja kalla det vad du vill, är att ingjuta en optimism som inte är amerikaniserad i form av att man ska jaga den amerikanska drömmen - att alla kan lyckas med vad man vill - eller en idé om att allt blir bra med positivt tänkande. Jag tror att positivt tänkande tenderar att fungera som konstgjord andning. "Vakna varje morgon och le", var ett seriöst vetenskapligt tips som jag såg i en presentation och det gav mig nästan nackspärr till följd av graden västerlandsmotivation i den livsfilosofin. Det känns rätt ytligt och forcerat!

Att vara optimistisk handlar istället snarare om ett självförtroende, det behöver inte vara superstort, i sina egna förmågor som man vet finns men som måste tas till vara på och förädlas. Det är ett mer processinriktat tänkande och det handlar inte om att "bli vad du vill", utan att åstadkomma förändring och tro på förändring som något fullt möjligt samt därigenom uppleva en form av ro.

Att tänka optimistiskt är att tro att såväl det lilla som det stora jag gör startar hjul och de hjulen kan ta mig till platser jag själv inte trodde fanns. Det är små saker som i slutändan sätter världen i spinn. Under inläsningsperioden inför min C-uppsats i historia läste jag en inspirerande berättelse idag om portierer på Pullman Co. som 1937 signerade det första kollektivavtalet för svarta i USA. Det var på många sätt en skitgöra för tågportiererna och deras vardag bestod ofta i att serva vit över- och medelklass, något de gjorde utan minsta misstyckande grimasch. Ofta fick de mottaga förödmjukelserna med ett leende istället, då det inte var jättesvårt att få sparken. Men i sina samhällen var de högt ansedda, då de fick resa i jobbet och det skapade lokal social makt. Deras barn fick ofta bra skolgång med goda förkunskaper. Varför? Jo, för portiererna reste runt i hela landet och tågresenärerna lämnade ofta kvar tidningar på tågen. Dessa läste de, tog med sig hem, men de lämnade också av dem till människor som höll sig runtom stationerna där tågen stannade. På så vis kunde afro-amerikanska tidningar och deras åsikter spridas genom hela USA. Vad är det stora i detta? Jo, de bidrog till folkbildning som så småningom ledde till jämställdhet för afro-amerikaner. Hade detta varit möjligt om portiererna inte haft en optimism, men också en solidaritet gentemot sina medmänniskor i sin ambivalenta tillvaro av såväl förödmjukelser som status?
För mig är det här en utmärkt berättelse om hur optimism förändrade världen. Det gick inte på en dag, men från dag ett började processen och ingen kan påstå att Pullman Companys personal inte var en viktig del av denna.

Optimism och kreativitet är bristvaror idag och när ungdomar inte har förebilder tror jag att identitetsskapandet blir svårt och kanske gör det oss till och med mer isolerade. Jag tror att solidaritet skapas genom tro på förändring och en slags Power in numbers-filosofi; en tro på att delad kunskap och glädje lyfter oss.
Riskerna finns att man i brist på förebilder börjar idolisera dokusåpekändisar för att de är "sköna", vilket egentligen är ett helt omöjligt bidrag till ett självförverkligande. För att kunna skapa idoler behöver man först ha ett vokabulär och en idé om vad man tycker är viktiga karaktärsdrag.
Vi vill gärna tro att världen är värre än någonsin, men man kan nog konstatera att den aldrig varit värre än någonsin. Mycket i världen "är" och det allmänna tillståndet är inte det mest intressanta tycker jag. Vad som är intressant är lösningarna som vi kan presentera. Lösningar kräver optimism - en tro på förändring och potentialen i den egna och gemensamma viljan, ansvaret och agerandet. Det är våra ungdomar som skall genomföra detta, bygga företagen som anställer våra barn, laga maten vi äter och förändra orättvisorna som ständigt kommer vara närvarande, om än i olika format. Vem vill lägga ett sådant ansvar i händerna på en person som inte tror på förbättring och förändring? Vem vill lägga ett sådant ansvar till personer som inte vågar tänka utanför lådan, eftersom de tidigt lärt sig att lådan är fast och oföränderlig?

Identitetsskapande pedagogik behövs i all verksamhet med unga människor. Hjälp till att leta förebilder, försök vara en förebild, försöka få ungdomar att ta aktiva val gällande vad som är viktigt för just dem. Att våga vara optimister, tro på förändring och dessutom därigenom själva bidra till förändringen, precis som de afro-amerikanska portiererna på the Pullman Company.