Landet jante

Finns det någonting som irriterar den moderna människan så mycket som regelverket som trycker individen ned mot jordskorpan med all kraft som det allmänna samhället kan uppbåda? Vi skyller mycket på jantelagen och det tycks vara en stor inskränkning på vår frihet och medborgarens särart. När vi skall formulera och avgränsa de mallar för vad som bör tituleras som typiskt "svenskt" är det inte sällan att jantelagen har samma utstickande position som både falukorven och fikat, men med en betydligt mer nedsvärtad nimbus. Vi skäms över jantelagen och om vi bara kunde göra oss fria från denna, då skulle vi säkert bli lika eldiga och passionerade som söderlänningarna!

Jag anser dock att problemet inte sitter i skandinavernas lynne och sociala konstruktioner för faktum är att jantelagen är en slags förlängning och akademisering av mänskliga egenskaper som avskys runtom hela jordklotet. "Du skall inte tro att du är någon!" är ju en minst sagt negativt klingande fras, men minst lika negativt är väl ordet hybris, som omnämns redan  Homeros verk som en av de största synderna en människa kan drabbas av. "Högmod går före fall.", är en annan eufemism av "du skall inte tro att du är någon."

Jag tänker att jantelagen är djupt rotad i mänskligheten generellt snarare än skandinaverna specifikt, med det undantag att vi till följd av en roman författad av Aksel Sandemose fick ett begrepp som blev ett fenomen som kom att etsa sig fast i oss, men som jag känner ofta bara tycks verka åt det ena hållet. Ilskan och frustrationen över andra som har det bra, lyckas smat visar gott självförtroende är egentligen ett uttryck för den egna önskan om att ha det samma. Jag tror således att en människa som har allt, givetvis rent hypotetiskt, inte kan känna missunnsamhet och därmed inte agera utifrån jantelagens principer. Om denna tillfredställelse utgår ifrån materiella ting är den komparativ med andra och då krävs det god förmåga att känna belåtenhet över det egna, men om man utgår från en mer Taoistisk eller österländsk filosofi är det alltså den själsliga ron som är det väsentliga och då blir det materiella irrelevant i sammanhanget. Kanske är det till viss del en önskan/ambition om att inte jämföras och inte behöva jämföra som gör buddhismen så attraktiv bland många västerlänningar som lever i ett hektiskt konsumtionssamhälle?

Jantelagen som begrepp må vara skandinaviskt, men det är världsomspännande och var en kritik mot ett politiskt system och en tidsanda där alla skulle vara lika. Idag är världen mer komplicerad, men begreppet lever kvar och det kanske finns en viss styrka i det? Jag tror att människan och individen skall värna om sin särart, men att tro sig vara förmer än någon annan kan väl omöjligtvis, hur man än vrider och vänder på det, vara något positivt?

Selektivt sneakerhead

Jag utvecklade en stark fascination för skor ungefär i samma veva som jag började att spela basket. Det var inga egentliga konstigheter, men jag har ett första minne när jag gjorde distinktioner mellan skor. Det var när jag i femte, men förmodligen sjätte klass skulle gå med mamma till The stadium för att köpa nya skor. Vi nailade modellen - en slags skatesko, men inte märket. Det blev Warp och jag var egentligen mer sugen på DC. Senare, ungefär ett och ett halvt år, skulle vi köpa basketskor. Det blev Nike, men egentligen låg And1 högre på listan. Varför drar jag upp dessa anekdoter? Jo, för att det är mina första minnen där skorna fick en stor betydelse fö mig och där jag hade en idé om vad jag önskade, men som inte blev helt rätt. Det var alltså på mellanstadiet som jag började bilda mig en uppfattning om vad som var bra skor och detta eskalerade givetvis genom hip-hop- och basketkulturen. Skor köptes friskt. De stod på önskelistor och jag var priviligerad som oftast kunde tillhandahålla den där specifika skon, antingen till följd av eget kapital eller föräldrar och släktingar som offrade allt för att göra mig glad.

När jag flyttade hemifrån fick jag en månadsekonomi för första gången i mitt liv och i kombination med sommarjobb och sparande ledde detta till ett skomissbruk. Jag köpte skor för skornas egen skull. Vissa Jordans hade jag 3 exemplar av - bara för att jag ville! Det var samma samlargen i mig som köpte Pogs, GoGos, Tamaguchis och allt det där i min barndom, men som i kombination med kapitalismens och reklambranschens påtryckningar yttrade sig i en osund konsumtion. Många av de skorna kan jag i eftrhand tänka: varför skulle jag ha just dessa? Men vishet i retroperspektiv är sällan speciellt utvecklande, snarare drog jag nyttiga lärdomar av denna tid och idag är jag ett sneakerhead, men betydligt mer brukar- än samlarinriktad.

Mitt intresse går djupare än själva looken. Jag ser på reviews och liknande, men blir nästan förgrymmad över dessa ytliga analyser. "It looks really good!", "I love the three stripes right here!", "It's really comfy!" - det där är saker som har fått mig att titta in på din youtubekanal. Jag har uppenbarligen redan gillat looken och har helt andra motiv till att få en review.

Vissa skor är lätta att köpa. Jag gillar looken. Jag har pengar. Klicka hem! Men när det väl gjorts vill jag veta allt om den. Det behövs en bakgrund. Vem är designern och utifrån vilka tankar arbetade denna? Vilken inspiration hade hen? Kan man känna en slags homage till tidigare skor i den? Möter den framtiden, eller bearbetar den det förflutna? Gör den både och? Ni ser, det finns tusentals frågor att ta ställning till och som gör just den där skon extra rolig att bära. Idag köpte jag därför mina första Adidas NMD_R1, designade av den levande designlegenden Nic Galway. Allting var rätt och skon kändes symbolisk. Galway hade utgått från det förflutna och ville arbeta med de största Adidasskapelserna från 1980-talet, men ritningarna stannade i arkiven, medan designlaget bara tog med sig minnena upp till ritbordet. Det handlade om att ta 80-talets framtidsvisionerande och göra en lika futuruminriktad sko, men byggd för dagens liv. On the run. Jag är ständigt i rörelse och har en stark historisk lusta, samtidigt som blicken riktas framåt. Samtidigt är jag inne i en period där såväl musik som mode inspireras starkt från 1980-talets instoppade tishor, taktfasta trumslag och utsvävande synthar. Jag har helt enkelt köpt mig själv i form av en sko! Det är en stor del av vad sneakers handlar om för mig!

Akademisk populism

Vi svensklärare är kanske inte direkt det mest creddiga folkslaget, vare sig i samhällets eller elevens ögon. Jag förstår varför. Många av oss kan nog lätt misstas för att vara bakåtsträvare som till varje pris vill hålla fast i boken, trots den piskande konkurrensen från annan underhållning. Vi kan emellanåt få glänsa till i TP och andra allmänbildningsspel och i den trumfens stund är det inte bara egot som svävar högt i taket, utan även de tusentals böcker som gjort sin beskärda del av just den kvällens TP-facit.

Däremot är det lätt att vi går in i en enfaldighet gällande våra egna intressen och detta syns inte minns på den forskning som bedrivs runtom på Sveriges universitet. Ja, i just detta specifika sammanhang gör det kanske inte speciellt mycket, men låt mig ändå höja ett litet finger av konstruktiv kritik gentemot dagens forskarklimat. Går man ut på Diva-portalen finns exempelvis 122 sökträffar som handlar om Harry Potter och jag ska inte sätta mig på höga hästar, hävda dessa arbetens irrelevans eller påpeka situationens absurditet, men däremot kan jag inte undgå att fundera på hur dessa 122 uppsatser och avhandlingar bidrar till ett bättre samhälle, om vi ska se på det hela krasst?

Som svensklärare är det enkelt att se vitsen i 122 uppsatset om Harry Potter. Det är ju litteratur som vi talar om för sjutton! Men som lärare, utbildare och med en fot i den akademiska världen tycker jag att det är ett överflöd på avsmalnande ämnen. Jag skrev smala uppsatser om ortens betydelse inom hiphopkulturen, Olof Palmes mytologiska roll i den samma, gestaltningen av islam inom amerikansk hiphopkultur ur ett historiskt perspektiv, men det var de första av varje och ämnena har ännu ej utforskats speciellt mycket mer.
Inom läraryrket har hiphopen faktiskt varit en styrka. Många unga idag kan relatera till musiken och det ger mig perspektiv även på annan subkultur. Harry Potter hyllas ofta inom skolvärlden. "Bjud in Harry Potter och fantasy i klassrummet!", är übertrendigt föreläsningsmaterial, men med föga verklighetsförankring av den anledningen att det faktiskt inte är så många som älskar Harry Potters värld av mugglare och svartmagi, som det exempelvis finns elever som kan fortsättningen på raden "Så många broar jag bränt, ingen som tog mig riktigt över...", eller någon annan av Håkan Hellströms låttexter.
Och de som älskar harry Potter tycks dessutom oft redan letat sig vidare in i fantasyns magiska värld, med andra ord frälser man den som redan har träffat sin frälsare!

Jag har väl på något sätt försökt att påvisa hur Harry Potter och fantasy blivit ett exempel på akademisk populism inom svensklärarkåren och svaret ligger i att Vi själva är så omåttligt förtjusta i den lille pojken med en blixt i pannan, drakar och svärd och det gör att vi inte ens behöver anstränga oss för att hitta alla de tusentals styrkor som finns i fantasygenren.
Jag tycker problemet är att genren i sig inte är något unikt, utan du kan hitta samma tematik i tusentals sånger, ungdomsböcker, noveller och liknande. Jag tror att det är bra med utgångspunkter från den egna intressesfären, men man måste vara försiktig med att pracka på eleverna dessa. Jag älskar hiphop och soul, vilket gör att jag utan problem därigenom kan visa en text som handlar om abort, förlorade vänner, kärlek, döden eller livet. Stopp! Nu ska eleven hitta det samma och det behöver inte vara ur min Spotifylista!