Jag utvecklade en stark fascination för skor ungefär i samma veva som jag började att spela basket. Det var inga egentliga konstigheter, men jag har ett första minne när jag gjorde distinktioner mellan skor. Det var när jag i femte, men förmodligen sjätte klass skulle gå med mamma till The stadium för att köpa nya skor. Vi nailade modellen - en slags skatesko, men inte märket. Det blev Warp och jag var egentligen mer sugen på DC. Senare, ungefär ett och ett halvt år, skulle vi köpa basketskor. Det blev Nike, men egentligen låg And1 högre på listan. Varför drar jag upp dessa anekdoter? Jo, för att det är mina första minnen där skorna fick en stor betydelse fö mig och där jag hade en idé om vad jag önskade, men som inte blev helt rätt. Det var alltså på mellanstadiet som jag började bilda mig en uppfattning om vad som var bra skor och detta eskalerade givetvis genom hip-hop- och basketkulturen. Skor köptes friskt. De stod på önskelistor och jag var priviligerad som oftast kunde tillhandahålla den där specifika skon, antingen till följd av eget kapital eller föräldrar och släktingar som offrade allt för att göra mig glad.
När jag flyttade hemifrån fick jag en månadsekonomi för första gången i mitt liv och i kombination med sommarjobb och sparande ledde detta till ett skomissbruk. Jag köpte skor för skornas egen skull. Vissa Jordans hade jag 3 exemplar av - bara för att jag ville! Det var samma samlargen i mig som köpte Pogs, GoGos, Tamaguchis och allt det där i min barndom, men som i kombination med kapitalismens och reklambranschens påtryckningar yttrade sig i en osund konsumtion. Många av de skorna kan jag i eftrhand tänka: varför skulle jag ha just dessa? Men vishet i retroperspektiv är sällan speciellt utvecklande, snarare drog jag nyttiga lärdomar av denna tid och idag är jag ett sneakerhead, men betydligt mer brukar- än samlarinriktad.
Mitt intresse går djupare än själva looken. Jag ser på reviews och liknande, men blir nästan förgrymmad över dessa ytliga analyser. "It looks really good!", "I love the three stripes right here!", "It's really comfy!" - det där är saker som har fått mig att titta in på din youtubekanal. Jag har uppenbarligen redan gillat looken och har helt andra motiv till att få en review.
Vissa skor är lätta att köpa. Jag gillar looken. Jag har pengar. Klicka hem! Men när det väl gjorts vill jag veta allt om den. Det behövs en bakgrund. Vem är designern och utifrån vilka tankar arbetade denna? Vilken inspiration hade hen? Kan man känna en slags homage till tidigare skor i den? Möter den framtiden, eller bearbetar den det förflutna? Gör den både och? Ni ser, det finns tusentals frågor att ta ställning till och som gör just den där skon extra rolig att bära. Idag köpte jag därför mina första Adidas NMD_R1, designade av den levande designlegenden Nic Galway. Allting var rätt och skon kändes symbolisk. Galway hade utgått från det förflutna och ville arbeta med de största Adidasskapelserna från 1980-talet, men ritningarna stannade i arkiven, medan designlaget bara tog med sig minnena upp till ritbordet. Det handlade om att ta 80-talets framtidsvisionerande och göra en lika futuruminriktad sko, men byggd för dagens liv. On the run. Jag är ständigt i rörelse och har en stark historisk lusta, samtidigt som blicken riktas framåt. Samtidigt är jag inne i en period där såväl musik som mode inspireras starkt från 1980-talets instoppade tishor, taktfasta trumslag och utsvävande synthar. Jag har helt enkelt köpt mig själv i form av en sko! Det är en stor del av vad sneakers handlar om för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar