Finns det någonting som irriterar den moderna människan så mycket som regelverket som trycker individen ned mot jordskorpan med all kraft som det allmänna samhället kan uppbåda? Vi skyller mycket på jantelagen och det tycks vara en stor inskränkning på vår frihet och medborgarens särart. När vi skall formulera och avgränsa de mallar för vad som bör tituleras som typiskt "svenskt" är det inte sällan att jantelagen har samma utstickande position som både falukorven och fikat, men med en betydligt mer nedsvärtad nimbus. Vi skäms över jantelagen och om vi bara kunde göra oss fria från denna, då skulle vi säkert bli lika eldiga och passionerade som söderlänningarna!
Jag anser dock att problemet inte sitter i skandinavernas lynne och sociala konstruktioner för faktum är att jantelagen är en slags förlängning och akademisering av mänskliga egenskaper som avskys runtom hela jordklotet. "Du skall inte tro att du är någon!" är ju en minst sagt negativt klingande fras, men minst lika negativt är väl ordet hybris, som omnämns redan Homeros verk som en av de största synderna en människa kan drabbas av. "Högmod går före fall.", är en annan eufemism av "du skall inte tro att du är någon."
Jag tänker att jantelagen är djupt rotad i mänskligheten generellt snarare än skandinaverna specifikt, med det undantag att vi till följd av en roman författad av Aksel Sandemose fick ett begrepp som blev ett fenomen som kom att etsa sig fast i oss, men som jag känner ofta bara tycks verka åt det ena hållet. Ilskan och frustrationen över andra som har det bra, lyckas smat visar gott självförtroende är egentligen ett uttryck för den egna önskan om att ha det samma. Jag tror således att en människa som har allt, givetvis rent hypotetiskt, inte kan känna missunnsamhet och därmed inte agera utifrån jantelagens principer. Om denna tillfredställelse utgår ifrån materiella ting är den komparativ med andra och då krävs det god förmåga att känna belåtenhet över det egna, men om man utgår från en mer Taoistisk eller österländsk filosofi är det alltså den själsliga ron som är det väsentliga och då blir det materiella irrelevant i sammanhanget. Kanske är det till viss del en önskan/ambition om att inte jämföras och inte behöva jämföra som gör buddhismen så attraktiv bland många västerlänningar som lever i ett hektiskt konsumtionssamhälle?
Jantelagen som begrepp må vara skandinaviskt, men det är världsomspännande och var en kritik mot ett politiskt system och en tidsanda där alla skulle vara lika. Idag är världen mer komplicerad, men begreppet lever kvar och det kanske finns en viss styrka i det? Jag tror att människan och individen skall värna om sin särart, men att tro sig vara förmer än någon annan kan väl omöjligtvis, hur man än vrider och vänder på det, vara något positivt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar