Akademisk populism

Vi svensklärare är kanske inte direkt det mest creddiga folkslaget, vare sig i samhällets eller elevens ögon. Jag förstår varför. Många av oss kan nog lätt misstas för att vara bakåtsträvare som till varje pris vill hålla fast i boken, trots den piskande konkurrensen från annan underhållning. Vi kan emellanåt få glänsa till i TP och andra allmänbildningsspel och i den trumfens stund är det inte bara egot som svävar högt i taket, utan även de tusentals böcker som gjort sin beskärda del av just den kvällens TP-facit.

Däremot är det lätt att vi går in i en enfaldighet gällande våra egna intressen och detta syns inte minns på den forskning som bedrivs runtom på Sveriges universitet. Ja, i just detta specifika sammanhang gör det kanske inte speciellt mycket, men låt mig ändå höja ett litet finger av konstruktiv kritik gentemot dagens forskarklimat. Går man ut på Diva-portalen finns exempelvis 122 sökträffar som handlar om Harry Potter och jag ska inte sätta mig på höga hästar, hävda dessa arbetens irrelevans eller påpeka situationens absurditet, men däremot kan jag inte undgå att fundera på hur dessa 122 uppsatser och avhandlingar bidrar till ett bättre samhälle, om vi ska se på det hela krasst?

Som svensklärare är det enkelt att se vitsen i 122 uppsatset om Harry Potter. Det är ju litteratur som vi talar om för sjutton! Men som lärare, utbildare och med en fot i den akademiska världen tycker jag att det är ett överflöd på avsmalnande ämnen. Jag skrev smala uppsatser om ortens betydelse inom hiphopkulturen, Olof Palmes mytologiska roll i den samma, gestaltningen av islam inom amerikansk hiphopkultur ur ett historiskt perspektiv, men det var de första av varje och ämnena har ännu ej utforskats speciellt mycket mer.
Inom läraryrket har hiphopen faktiskt varit en styrka. Många unga idag kan relatera till musiken och det ger mig perspektiv även på annan subkultur. Harry Potter hyllas ofta inom skolvärlden. "Bjud in Harry Potter och fantasy i klassrummet!", är übertrendigt föreläsningsmaterial, men med föga verklighetsförankring av den anledningen att det faktiskt inte är så många som älskar Harry Potters värld av mugglare och svartmagi, som det exempelvis finns elever som kan fortsättningen på raden "Så många broar jag bränt, ingen som tog mig riktigt över...", eller någon annan av Håkan Hellströms låttexter.
Och de som älskar harry Potter tycks dessutom oft redan letat sig vidare in i fantasyns magiska värld, med andra ord frälser man den som redan har träffat sin frälsare!

Jag har väl på något sätt försökt att påvisa hur Harry Potter och fantasy blivit ett exempel på akademisk populism inom svensklärarkåren och svaret ligger i att Vi själva är så omåttligt förtjusta i den lille pojken med en blixt i pannan, drakar och svärd och det gör att vi inte ens behöver anstränga oss för att hitta alla de tusentals styrkor som finns i fantasygenren.
Jag tycker problemet är att genren i sig inte är något unikt, utan du kan hitta samma tematik i tusentals sånger, ungdomsböcker, noveller och liknande. Jag tror att det är bra med utgångspunkter från den egna intressesfären, men man måste vara försiktig med att pracka på eleverna dessa. Jag älskar hiphop och soul, vilket gör att jag utan problem därigenom kan visa en text som handlar om abort, förlorade vänner, kärlek, döden eller livet. Stopp! Nu ska eleven hitta det samma och det behöver inte vara ur min Spotifylista!