Mörkret

Det är viktigt att lära av historien, eftersom det ger oss möjlighet att inte göra om samma misstag igen. Denna devis är något så när allmänt vedertagen, men om det ändå vore så enkelt!

En stark evolutionskritik anser jag ligger i människans inre och hur ofantligt lite det har utvecklats. Vi har förvisso blivit längre än tidigare, men våra djup är exakt lika mörka som för tusen år sedan. Visst, vill vi påvisa hur Djingis Khans brutaliteter aldrig igen kommer tolereras. Likaså vill vi säga att förintelsen är ett mörkt kapitel, men det är skrivet i en bok som aldrig igen skall öppnas.
Men faktum är att vi som individer kanske har lärt oss läxor, men dessa påverkar nog inte de där mörker där girighet, hat och förnekelse regerar. För just nu dör folk runtomkring oss.

Jag själv tänker mycket på Syrien. Hur delaktig är jag egentligen i de tusentals människors öden? För även om jag med stolthet kan förkasta och fördöma de övergrepp som sker där nere, känner jag en oro för vad ska hända i detta land när tusentals nya människor med bakgrunder helt olik min och din skall bosätta sig här? Det är ingen rädsla, men om det skulle varit fallet hade den säkert varit befogad! Däremot är det en ovisshet som i allra högsta grad är befogad.

Då måste jag resa ned i mitt eget mörker och lysa upp med en ficklampa. Även om min ovisshet känns befogad kan den omöjligtvis få styra över mitt handlande och ställningstagande, för ett sådant agerande är att titta bort när människor dör framför mina ögon. Jag tror på en enad mångfald och det börjar i det inre. Djupt nere i mörkret i en kamp mot såväl fördomen som pessimismen, men också hatet som följer av de fruktansvärda våldshandlingar som utförs av marginaliserade personer med sprängämnen runt sin torso.